Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. September 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
håna den goda tankens inflytande på
statslivet. Nog är det sant, att menig man här
varnas för att komma med övermodigt klander
av saker, som han inte förstår. Men det är
inte helt lämpligt att uttrycka detta med
slagordet: "Marschera, och inte resonera". Det
är att slå med stålhandske, där Holberg fäktar
med florett. — Vad däremot beträffar
"Erasmus Montanus" ägnar sig den vanliga och
hävdvunna utläggningen alltför väl för Bööks
kynne. Att det kan finnas en dubbelhet i
Holbergs inställning, vill han inte gå med på. För
honom är det ingen tragik, att Erasmus blir
besegrad också när han har rätt, ingen tragik
att sanningen blir förnekad och nedslagen
med våld. Månne det ändå inte var det för den
Holberg, som arbetade för sitt folks
upplysning?
Nästa gång den borgerliga verkligheten
skildrades i danskt drama, var det J. L.
Heiberg som förde pennan. Fredrik Böök visar
honom också tillbörlig vördnad. Men
Heiberg hade en del kinkiga egenskaper, som
verkar störande på samförståndet: sinne för
det mjuka och hårfina, tro på det rena
tänkandet. Den delikata psykologien i hans
äktenskap antyder Böök endast i flyktiga
ordalag: hans anmälan av brevväxlingen mellan
Johan Ludvig och Johanne Luise ger mest
de yttre handboksdata om skalden och
skådespelerskan. Och det apokalyptiska läsdramat
"En Sjæl efter Døden" tolkas på ett sådant
sätt, att det faller sönder och samman.
Kritikern har många goda ord att säga om
dess djup och kvickhet, och han lovsjunger
självfallet dess realism, när det avslöjar det
romantiska skaldeidealet. Men i huvudsaken
är han inte med. Och det förstår läsaren så
väl. Vad är det inte för orimligheter Heiberg
kommer med. Borgaren släpps inte in i
himlen, därför att han inte kan ge en dogmatisk
formulering av kristendomens väsen; han blir
dömd till helvetet, därför att han saknar
klassisk bildning; och diktaren finner ett
barnsligt nöje att låta honom pratas omkull av en
Hegelsk dialektiker. Det hela är meningslöst.
Styckets sens moral är nonsens,
bildningshögfärd av orimliga mått. Heiberg är en
inskränkt pedant.
Så hård är nu inte Bööks dom, men de
slutsatserna måste dras ur hans tolkning. Lik-
väl — det är inte så säkert att den är riktig.
När Sankt Peder förehåller Sjælen: "Hvo ej
med Ord kan sige / sin Tanke, kommer ej i
Himmerige", så vill han bara ha sagt, att herr
Biedermeier måtte ha tänkt bra litet på
kristendomen överhuvudtaget, eftersom han inte
kan säga några klara ord om dess väsen. Det
kan förlåtas, att han inte har kunskap om
antika författare, men han skall inte (i
"borgarklassicismens" stil) hyckla förtjusning
åt det som han inte förstår. Att han blir
bortkollrad av filosofiska krumbukter, menar
Heiberg inte så allvarligt med. Det är
Mefistofeles, som roar sig med en liten skenfäktning ■—
för den kan inte hans författare ställas till
ansvar! Kanske är hela harangen parodi på
något slags omogen filosofi.
Bööks essay om "En Sjæl efter Døden" ger
prov på begränsningen i hans tolkningssätt.
Det finns verk, som inte låter sig förklaras
enbart genom sin egen text. Och i sådana fall
leder den starkt personliga bedömningen lätt
på villospår.
När det sen blir fråga om bröderna Brandes
visar Böök samma önskan att försvara den
gode borgaren mot de dårar, som vill skapa
om världen med tankens kraft. Deras
motståndare Estrup ägnar han en förträfflig
studie, där han behjärtat tolkar de konservativa
idéer, som skulle skyla egennyttan och
trångsinnet i försvaret mot parlamentarismen. Men
den bröderna Brandes’ brevväxling, som nu
har getts ut i sju band, utnyttjar han framför
allt till att hitta dåliga egenskaper hos dess
huvudpersoner. Och det är sannerligen inte
svårt att ge dem sänkt sedebetyg. Deras
religionshat var frånstötande, deras maktglädje
outhärdlig; Edvard var en hård och råbarkad
människa, Georg fåfäng till gränsen av det
löjliga, ombytlig i sina åsikter och ganska
skvallersjuk. Allt detta och mycket mer är
sant och ofrånkomligt. Men är det verkligen
avgörande?
"Hvis jeg var god, jeg digted slet, / men
jeg er slet, og digter godt", anförde Böök med
gillande från Heiberg, Nu är det väl ur
konstnärlig synpunkt det väsentliga, att skalden
diktar bra; det är vilseledande att bedöma
honom efter andra grunder. Detta kommer
särskilt fram i det lilla avsnitt, där Böök hastigt
och lustigt tar glansen ifrån Ibsen: den norske
-554
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
