Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Tora Nordström-Bonnier: Guvernanten. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma till Norr. Bara baron åtminstone läte
bli att banna henne så att barnen hörde det!
Han kanske skulle tycka att det var hennes fel
alltsammans. Men hon hade ju absolut
ingenting kunnat göra — hade hon det? Och vad
skulle hon kunna berätta för de oskyldiga små
om detta förfärliga som hon upplevat? Hon
kände sig plötsligt så orolig för dem. Vad
kunde inte allt hända dem, om ondskan finge
makten i världen? Hon måste hem och skydda
dem, ta dem i knät och slå om dem sina
vänliga armar. De finge säga Anka så mycket de
ville. Gamla, rara, tjocka Anka.
Åskan hade nu börjat mullra på avstånd i
långa rullande kadenser. Hettan var mer
tryckande än någonsin och hon kände
illamåendet stiga upp i halsen.
Hon hade råkat in i en folkmassa och
fördes liksom den motståndslöst framåt mot ett
okänt mål. Människorna voro inte längre
skrikiga och bråkiga och fulla av infall. Av detta
förstod Charlotte att det inte var slut ännu.
Någonting mer, ännu ohyggligare än det hon
redan varit med om, skulle ske. Hätska och
tigande pressades de viljelöst framåt. Hon
förstod också att om hon skulle försökt gå
sin egen väg, hade hon blivit trampad under
deras fötter. Armbågar, paraplyer och käppar
tycktes oavbrutet hota hennes ögon; hennes
barm pressades samman av ett obarmhärtigt
tryck och på hennes fötter tycktes ständigt
befinna sig andras spetsiga eller järnskodda
klackar. Ibland bars hon fram utan att
snudda vid marken, ibland måste hon
uppbjuda alla sina krafter för att komma över
dem, som ville trampa ner henne. Först miste
hon parasollen och sedan den gröna ridikylen.
Endast den vackra slöjan lyckades hon rädda
genom att hålla i den med båda händerna.
I tystnaden hördes så några militäriska
kommandorop och i detsamma bröt ett skrän lös
och som om en fördämning brutits, slungades
den mänskliga svallvågen med Charlotte
Hörberg i sin mitt in på Rådhusets gård.
”Jag vill inte se, jag vill inte se, och jag
måste se vad som händer”, hamrade hennes
pinade hjärna. Hon tyckte att hennes själ med
samma makt som hennes kropp drevs mot
undergång och att hon längtade efter
undergången. Bara det tog slut — på något sätt —
hur som helst. Men på samma gång som hon
skulle velat dö eller åtminstone blunda, måste
hon ändå sträcka hals och se. En våldsam
vilja, som inte var hennes tvingade henne att
göra som alla de andra — annars måste hon
krossas, trampas ner, känna smärta, och det
ville hon inte heller.
Plötsligt var det ett tomrum omkring henne.
De närmast framför och bakom måtte ha vikit
undan i fasa, ty hon såg... Karlen med
Manligheten i mössan stod uppe på något, som
låg på marken, på något blodigt, naket och
överkorsat med röda skråmor och djupa stick.
För första gången i sitt vuxna liv såg
mamsell Hörberg en naken man. En man i all sin
djuriska blygd och mänskliga höghet. Hon
såg det ädla huvudet, där håret endast fanns
kvar i grå tottar. Hon såg de vidöppna brustna
ögonen, som bett henne om förbarmande, hon
såg de sargade lemmarna och det som är
människans yttersta rätt att dölja.
Först stod hon förstenad av fasa men då
hon inte längre kände sig instängd av en
levande mur, fick en känsla av frihet makt med
henne. Äntligen! Hon sträckte nästan lycklig
på armarna, som hon inte kunnat röra på
länge. Hon var fri att vara sig själv, att göra
vad hon ville göra.
Så gav hon till ett rop, sprang fram och
stötte undan Manligheten, rev den vackra
slöjan av sitt stackars skalliga huvud och skylde
därmed gråtande den dödes nakenhet, ty vad
kan människan göra mer än att blotta sig själv
för att dölja den andres skam? Sedan blev
allt svart omkring henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
