Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Oscar Wieselgren: Selma Lagerlöf och Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR WIESELGREN
av varandra". Ellen Keys entusiastiskt skrivna
studie med dess hoppfulla utblick mot en
lyckligare och ljusare framtidsstat måste ha slagit
livligt an på Selma Lagerlöf, ty hon tackar för
den (22 maj 1895) i varma ordalag: "Jag
tänkte, då jag slutat ditt häfte, att jag varit
borta i en dröm. Jag tycker mycket om den
staten. Jag vet egentligen ej varför vi bråka
så mycket med skönlitteratur, sådant där ger
bättre drömmar. Tack skall du ha!"
Det är ett ovanligt positivt yttrande för att
komma från Selma Lagerlöf, som eljest helt
uppriktigt erkände, att hon saknade all politisk
begåvning.
År 1895 medförde en stor omvälvning i Selma
Lagerlöfs tillvaro såtillvida som hon med detta
år lämnade sin skoltjänstgöring och helt ägnade
sig åt litteraturen. Avgörande betydelse för
hennes utveckling fick den långa italienska
resa som hon någon tid efteråt anträdde i
sällskap med Sophie Elkan. Från denna tid finnes
blott ett brev till Ellen Key, daterat Taormina
den 7 mars 1896, där hon berättar, att hon
och hennes reskamrat "studerat språk, folk,
historia, konst tills vi arbetat oss så trötta att
vi flytt upp till Taormina på en månad för
att vila oss". Hon försummar emellertid icke
för de historiska studierna att iakttaga de
förhållanden under vilka det samtida Italien levde.
Ögonblicket var kritiskt, ty en vecka innan
brevet skrevs hade general Baratieris
stridskrafter vid Adua krossats av Meneliks
abessinska armé. Reaktionen i Italien hade helt
naturligt blivit oerhört kraftig, och den 5 mars
störtades ministerpresidenten Crispi samtidigt
med att oroligheter på många håll gjorde sig
märkbara. Selma Lagerlöf skriver härom: "Nu
omges vi av den spänning som ett olyckligt
krig medför; här är lugnt men det jäser
runtom. Det är förfärligt vad människorna äro
olyckliga här i landet och vad krig är för en
bedrövelse." — "Men", tillägger hon, "det gör
resan intressantare än något annat."
Det var under denna tid som Selma Lagerlöf
inom sig gestaltade de motiv som sedermera
togo form i "Antikrists mirakler", som förelåg
färdig 1897. Det förefaller som om hon med
detta arbete velat på allvar demonstrera sin
mognad som författarinna. Själva strukturen
av boken har kostat henne mycken möda, och
dess idéinnehåll har hon genomarbetat med en
för henne sällsynt omsorg och konsekvens.
Mottagandet av boken motsvarade därför ej
fullt hennes förväntningar. Levertin, vilkens
ord betydde ofantligt mycket för henne, skrev
i stort sett välvilligt om den men dömde
tämligen strängt om dess grundtankar, i vilka han
fann något ansträngt och konstlat. Vad han
uppskattade var mängden av tjusande
episoder; själva idén med den nye Antikrist, som
bär fram till människorna lösenordet "Mitt
rike är endast av denna världen", har däremot
föga intresserat honom. Selma Lagerlöf kände
sig litet sårad av detta, och i ett långt brev till
Ellen Key, skrivet från Falun den 15 december
1897, redogör hon utförligt för sin avsikt med
boken och sammanhanget i dess tankelinjer.
Hon klarlägger bakgrunden till sin subtila
allegori med samma omsorg som en
predikar-broder från senmedeltiden och bemödar sig
om att göra klart för Ellen Key hur varje del
i det hela har sin uppgift att fylla. "Att varken
du eller Levertin hava uppfattat hur
beräknande bilden är och hur följdriktigt han
handlar har mycket förvånat mig", skriver hon.
"Det måste vara någon brist i er
kristendomskunskap." Men om också den frånvaro av
verklig förståelse, som hon trott sig möta hos
sina vänner, ett ögonblick framkallat en lätt
irritation hos henne så blir dock
misstämningen icke långvarig. "Ni få förstå saken hur
ni behagar, bara ni tycker om boken", är
slutreflexionen i hennes milda antikritik.
Betecknande för hennes inställning till den
litterära vänkretsen äro några ord, som hon
fäller i anledning av det mottagande hon rönt
594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
