Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Oscar Wieselgren: Selma Lagerlöf och Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖF OCH ELLEN KEY
respondensen är föremål för något mera
utförligt uttalande. Selma Lagerlöf läste den på
våren 1908 och fällde om den i ett brev av
den 10 juni detta år ett intressant omdöme,
som visar att hon hade åtskilligt av
kritikerskarpsinne i sig. De ord hon ägnar boken lyda
på följande sätt: "Det är egendomligt att finna,
att du i en judinna, som levde för hundra år
sedan, har återfunnit en själ som tycks dig
så besläktad med din egen att du skildrar
henne styckvis som om du talade om dig
själv. Detta stundom medvetna, stundom
kanske omedvetna sammansmältande av
skildrarin-nan och hennes modell är det som fängslar
mig i boken och gör den till ett i hög grad
intressant psykologiskt fenomen."
I sammanhang med detta uttalande fäller
Selma Lagerlöf även några ord om Ellen Keys
allmänna kulturinsats, vilka visa att hon trots
sin självvalda tillbakadragenhet dock hade
sinne för en annan och mera utåtvänd
livsform. "Nog hör jag till dem som hälst stänga
in sig inom hemväggarna", skriver hon, "men
en smula kontakt med Europa har jag dock,
och jag vet vilken ställning du intar och med
vilken kraft och energi du uppbär den." Några
ord i fortsättningen fullfölja tankegången:
"Vad jag ville ha av det som är ditt, det är
den oändliga människokunskap som du nu
måste äga genom att så många människor
öppna sina hjärtan för dig." Kanske hon någon
gång har önskat byta ut ensamheten med
diktens gestalter mot det rörliga livet bland
människorna. Men det behövdes blott att hon
ett ögonblick fick sin önskan realiserad för att
hon skulle förstå, att isoleringen var hennes
ofrånkomliga öde.
Efter nobelpriset kom för Selma Lagerlöf
den stora internationella ryktbarhetens tid.
Men därmed följde också mycken vedermöda.
Den uppmärksamhet, som hon tidigare på allt
sätt sökt undandraga sig, strömmade nu över
henne i en sådan omfattning att hennes krafter
tidvis sviktade. På nyåret 1910 klagar hon i ett
kort brev till Ellen Key över alla de
förpliktelser som betunga henne: "Jag olyckliga
människa får visst aldrig mer varken skriva eller
läsa böcker utan skriver bara brev. Hur bär
du dig åt för att hinna båda delarna?" Hennes
internationella korrespondens växte till oanade
dimensioner, och de ständigt utkommande
översättningarna och nyupplagorna av hennes
verk togo mycket av hennes arbetskraft i
anspråk. Brevväxlingen med Ellen Key kom
därför under de år som följde att bli tämligen
sporadisk. Vid ett par tillfällen skrev hon,
emellertid i ämnen som berörde hennes stora,
finkänsligt utövade mecenatskap mot fattiga
författarkolleger. Eljest lät hon sällan höra
av sig. Ett brev, skrivet den 4 december 1918,.
visar dock att hon följt Ellen Keys verksamhet
under världskrigets sista tid och efter
Versaillesfreden. Aldrig, skriver hon, "har jag.
tyckt så mycket om dina uttalanden som nu.
Du har varit så beundransvärd, så raskt
färdig, så vältalig och så rättvis och god." Det
var under intrycket av denna beundran för
den åldrande Ellen Keys insats som Selma
Lagerlöf ett par år senare (1924) som medlem
i tidningen Iduns kvinnliga akademi
genomdrev, att dess årspris tilldelades Ellen Key. Det
brev, vari hon meddelar beslutet om
prisutdelningen (daterat Mårbacka den 30 december
1924), är betecknande för hennes av naturen
blygsamma karaktär, som ingen
världsberömmelse kunnat förändra. Hon ber närmast om
ursäkt för att hon vågat föreslå Ellen Key till
priset: "Hade det varit ett Nobelpris skulle
det inte ha vållat oss någon tvekan. Vår
tacksamhet, vår kärlek, vår höga uppskattning
tolkas så illa genom ett pris på tusen kronor,
men när vi ingenting bättre hade så ville vi
ge det lilla vi hade. Nog är det meningen som
en utmärkelse, men om du inte tycker att det
är någon sådan, betrakta det som en
födelsedagspresent från några vänner. Och bliv inte
599
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
