Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och livet bränner leran hård — intrycken äro
svåra att utplåna sedan de en gång fixerats.
Det är med andra ord i de fixa idéernas
demoni, som Kailas’ bok för oss in. Hans
berättarkonst är fulländad, antingen han låter
tvångstankarna definitivt förmörka sinnet
eller låter dem försvinna som onda drömmar
och dagens klara bilder stråla fram,
mångdubbelt klarare efter det svepande mörkret.
Han finner konkreta bilder också för det som
kunde tyckas alltför ömtåligt och ogripbart
för att överhuvud fångas i ordens
fångstredskap. Han skildrar ansiktet hos en kvinna,
som redan till hälften dukat under för den
sjukdom till döds som hennes själ lider av:
"Hennes ansikte var som en näckros som
skymtar djupt och blekt under vattenytan."
Eller han fångar uttrycksmetamorfosen hos
en annan nödställd kvinna: "Hennes stora
ögon förändrades med ens egendomligt:
alldeles som om det djupt ur hennes varelse
stigit upp en bubbla som spruckit innanför
pupillen och fyllt hela blicken med grumligt
vatten." Det som för många författare är en
teknisk provosten framom något annat, den
nyanserade skildringen av skiftningarna i ett
människoöga, behärskar Kailas suveränt. "Det
var nöd som skälvde i hennes drag — som
skugga i ett soligt land. Ögonen såg inte med
hela sin blick; i dem fanns som en dold, sjuk
fläck som såg åt ett annat håll — inåt, mot
en inre ångest."
Sådana bilder finner man inte på om man
inte är en stor författare.
Det är svårt att säga vilken av novellerna
man ville ställa främst. Oförglömlig är
novellen "Barnet", som handlar om en kvinna som
sluter i sina armar ett förolyckat litet barn
och plötsligt övermannas av tron att det är
hennes eget barn och inte vill lämna det ifrån
sig. Det är en eruption av besviken, aldrig
utlöst modersinstinkt, som spränger alla
gränser, t. o. m. dödens. Den döda gossen hårt
tryckt i den arma kvinnans armar är en
ångest-full pietà, en brinnande protest mot livets
ohyggliga brutalitet och vansinniga
meningslöshet.
De ord som denna själ ropade, var till sist inte
längre fattbara för människor. Men det var som om
de haft händer att sträcka ut i rymden — som om
de haft knän att släpa sig på efter den flyende
kära, framåt längs dödens och de flyende själarnas
väg...
Utan att det blir sagt förstår man att en
sådan människa inte längre kan finna vägen
tillbaka. Hon har vågat sig alltför långt ut.
Här ges ingen återvändo. Man lyckas
frånhända henne det döda barnet, men i den värld
i vilken hon lever kan man inte längre
frånhända henne något. Hon tar moderligt tomma
luften i famn, skyddande den med sina
händer, och viskar oavbrutet:
— Se på honom! Se på honom! Se på honom!
Kailas kan skildra som ingen det
invecklade och sällsynta, men också det mycket enkla.
Såsom då de två klasskamraterna i novellen
"Bruno är död" under intryck av en
beskrivning från Aunusexpeditionen (en frivillig
militärexpedition 1919 in i Östkarelen) plötsligt
ser på varann och säger: "Vi far." En blick,
ett handslag. Mer var det inte. "Jag kan inte
minnas att jag upplevat något större och
enklare." Och Kailas kapitulerar helt med sitt
hjärta när samme klasskamrat vågar visa sitt
sinnes mildhet inför helt annorlunda inställda
skolpojkar. Bruno klättrar upp i en f rostig
telefonstolpe för att ta ner en katt, som jagats
dit av några hundar och inte vågar klättra
ner igen. Pojkarna kastar snöbollar på den, den
är stelfrusen och kan inte röra sig. Men Bruno
hejdar dem och klättrar upp efter katten och
hämtar ner den fast den biter och klöser hans
kind och öra. "Det var hjältemodigt", säger
Kailas helt kort.
Ja, inför Kailas erinrar man sig några ord,
som en konsulterad läkare yttrar i en annan
av novellerna "Den döde brodern". En kvinna,
som snart skall föda, berättar en morbid
historia om brodern, tvillingbrodern, som hon
hållit av över allt annat och som hon en gång
vid tolv års ålder, när hon vaknade till insikt
om hans skönhet, av en underlig impuls
kastade smuts på ur bottnen av den kristallklara
dammen Opalen. Denna händelse kan hon
inte stryka ut ur sitt medvetande, de fula
fläckarna på den kort därpå döde broderns
kropp tycker hon sig ur stånd att tvätta bort,
hon återfinner brodern i den man hon älskar
och vars barn hon bär i sitt sköte, och
tvångstanken är över henne att hon älskar honom
S BLM 1942 VIII
633
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
