Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Ivar Lo-Johansson: Älgskyttarna. Ur en outgiven statarroman, ”Narkissos”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
rem, nött i många fransar. Ryggsäcken bar
märken av strapatser. Det var ägarens stolthet,
att hans vapen befann sig i just det skicket,
icke var annorlunda, icke lyste nya. Då han
en gång gjort en resa för att deltaga i en
främmande älgjakt hade han åkt tåg. Kusken
hade sänts att möta den vitt och brett
berömde älgjägaren vid tåget. Han hade då
tvekat inför den enkelt klädde man, med en
bössa inlindad i tidningspapper, som ensam
hade stigit av tåget. Kusken hade till och med
ämnat vända och köra hem utan gäst. Ingen
kunde komma på den tanken, att den som
nedlagt över hundratalet sörmländska älgar och
aldrig sköt kon före tjuren, hur pass olika
hållen än var, kom med vapnet insvept i en enkel
ortstidning. Men Johannes Dyck ville tvärtom
med detta markera sin stora erfarenhet i
förhållande till söndagsjägarna, vilka alltid hade
sina vapen förvarade i fodral av svinläder,
ornamenterade som plånböcker, fina som
puderaskar eller damväskor.
I skogen var hans ofantliga överlägsenhet
helt klar. Han kunde där plötsligt stanna
inför någon berghäll, där en rispa i
björnmossan för honom förrådde ett fullt tydligt spår.
Han kunde mitt under gången plötsligt ta
flera steg åt sidan för att granska en kvist,
som han upptäckt vara skadad, och med
säkerhet skadad av ett djur. Mestadels fann man
också mycket riktigt spår strax intill. Hemma
hos honom hängde gästerna tanklöst sina
hattar på älgkronor, bakom vilkas fällande låg
strategiska genidrag av en jaktens och
skogens detektiv, som ioke talade mycket om allt
vad han kunde.
Framemot middagen hade sällskapet hunnit
in i jungfruliga marker. Frosten på löven var
avflädd. Solen sken halvljum jägarna i ryggen.
Samtliga hade gått sig svettiga.
Johannes Dyck stannade plötsligt. Krock
och Kristoffer, som för tillfället var närmast,
hejdade sig respektfullt ett stycke bakefter.
— Ugglor i mossen, sade han tyst, och
Krock ställde sig genast att stirra med röda
ögon i kärrkanten. Han såg ännu ingenting
misstänkt.
— Här, sade Johannes Dyck och lade sig
på knä som för att nosa. Hundarna stod
blick-stilla, med spetsade öron.
Och verkligen, där syntes nu tydligt också
för de bägge andra spåret, över vilket spänts
tunna frosttrådar. Johannes Dyck lade två
fingrar i bredd i fördjupningen.
Frosttrådarna sprang tvärt utav.
— Det kan inte vara mer än högst någon
timme. Och det går åt rätt håll.
De följde spåret ett stycke. En kvist på en
björk hängde avbruten på hög höjd. Detta
tecken och spåret tydde på ett utvuxet djur.
På ett ställe låg en hög av ljusbrun
älgspill-ning. Krock lade handen på spillningen för
att känna efter om den fortfarande var varm.
— Tre timmar kanske... Efter frosten.
Dyck, värden, gick nu varsamt före, utan
att ägna spillningen någon uppmärksamhet.
Kristoffer gick sist, redan trött, men av
nervositet otåligt flyttande bössan på armarna.
Rätt som det var stötte de på ett spår till.
Johannes Dyck såg genast, att det måste
vara kon.
— Här! hajade Krock till, på tok för högt
i all ivern. Kalven!
Visselpipan löd nu i tre skiften, och efter
mindre än en kvart var sällskapet återförenat.
Jägarna rökte cigarretter. Samtliga spår gick
åt behagligt håll. De hade stött på hela
älgfamiljen. Nu satte man sig i rörelse upp mot
Rosstjärn ooh kojan. Vid ettiden på dagen var
man framme. Allt stod så klart som hade det
varit uppritat på ett papper.
Skogen kring Ross-sjön var typisk för dessa
sörmländska skogar, vilka de bebyggda
trakterna lämnat så gott som fullständigt i fred.
Trädväxten var icke särskilt imponerande. Av-
666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
