Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Ivar Lo-Johansson: Älgskyttarna. Ur en outgiven statarroman, ”Narkissos”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄLGSKYTTARNA
mot, satt på det sättet med ryggen fri,
tänkte han också, att nu kunde vem som helst
och även älgen komma. Han var beredd.
Till slut blev det långsamt, ingenting
hördes av, och efter en stund tog han och gick
bort till sjön, där han ställde sig att titta ned
i vattnet. Plötsligt tyckte han att sjön drog.
Vattnet rörde sig inte, han själv stod alldeles
stilla, inte så mycket som ett ljud hördes i
luften, men då tyckte han att han
oemotståndligt sögs ned mot vattnet. Han tog ett steg
baklänges. Då trampade han på en trädgren,
som spratt upp bakom honom, och i samma
ögonblick trodde han att det var en orm, som
ville hugga. Där var återigen skräcken.
När någon timme gått blev Kristoffer
säkrare. Han gick upp och satte sig på ett berg.
Han hade återvunnit sinnesfriden. Han såg
häruppifrån mosskanterna med den gulnande
höstskogen. Han såg tydligare bergskrevorna
på andra sidan sjön. Sjön föreföll honom
inte vara så stor längre. Han kände den inte
längre så farlig. Det hade börjat blåsa. Denna
gula, vajande skog var heller inte längre så
farlig. Han gick till och med ned och
hämtade en smörgås ur sin egen ryggsäck och
vände tillbaka upp på berget för att äta upp
den. Med bössan vilande över knäna försökte
han sitta som en vuxen man. Han sköt fram
ena benet, lade vänstra handflatan mot den
spensliga knäskålen, höll i smörgåsen med
högra handen, och försjönk så i funderingar.
Han förstod inte längre, hur han kunnat vara
så rädd för en kort stund sedan. Genom
hjärnan sjöd i stället något som liknade en bred
våg av stolthet fram, kom kinderna att hetta.
Borta med statstugan hemma! Borta med
modern och fadern! Borta med alla de
kränkande förmaningarna! Med lagårdsbacken,
med kattorna, med barnen! Han gladde sig
åt, att de oroade sig för honom. De kunde
gärna få tro hemma, att han fått ett
vådaskott i ryggen, att han fallit utför något berg
och brutit ett ben, eller att han låg och frös
ihjäl på mossan i storskogen. I stället satt han
här, en man bland de andra männen. Han
höll bössan i ordning i väntan på den
framrusande älgen, och han åt upp återstoden av
sin smörgås. Fjärran var hans gamla stackars
liv. I hans tankar var statstugan nedbränd,
föräldrarna döda, de andra barnen och
grannarna på godset förolyckade var och en på
sitt håll.
Kristoffer satt och tänkte, tills han var halvt
vaken, halvt sov, han gled långt in i
drömmarnas land. Han såg bilderna hopa sig
framför honom, såg hur han redan var vuxen, och
hur han var en hjälte bland män. Ett stycke
ifrån honom i sandmoget stod en torrfura med
skelande toppgrenar. Stammen var avskalad,
i trädet syntes spåren efter trädmaskar, som
krupit i slingor under barken, ännu medan
barken funnits kvar men roten varit död. Han
förstod av sig själv, att bark till bröd
fordom tagits av just den del av barken, där
masken visat på barkens ätbarhet. Alltjämt
stod torrtallen kvar, med de torra grenarna
pekande ut utseendet av sin numera för länge
sen avfallna krona.
Ju längre Kristoffer kom att sitta och stirra
sig dimögd på denna stam, ju tydligare
förvandlades den till en stock i det blockhus, som
han byggde i sin fantasi. Han såg redan
huset stå färdigbyggt framför sig i sandmoget
i den soliga slänten. Fönstren på huset vette åt
söder. Dörren förde åt gaveln, åt väster. Huset
skulle vara knappt synligt förrän man var
tätt framme vid det. Här låg det fritt och
ensamt i Västerutskogen. I blockhuset levde han
själv, ensam och tillbakadragen, erkänd av
alla människor, berömd, men själv föraktande
människorna. Han levde ensam med sina
hundar och sin bössa. Han var en oöverträffad
jägare, en ojämförlig kännare av alla marker.
Någon enstaka gång, till exempel en sommar,
alltid utan att han väntat det ringaste på det,
669
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
