Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Ivar Lo-Johansson: Älgskyttarna. Ur en outgiven statarroman, ”Narkissos”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄLGSKYTTARNA
älgarna var döda, trots det att han inte
säkert kände till jakthornets olika signaler. Han
undrade, om han nu skulle våga lämna sitt
pass. Åter kände han den hettande oron,
ängslan för att begå en dumhet. Borde han
inte själv skjuta, om inte annat så för att
svara på signalen, visa var han fanns. Han
spände hanen på den korta dubbelbössan. Så
vågade han inte skjuta av skottet. Han
lirkade ned hanen igen, lät vapnet sjunka.
Han behövde heller inte. Wällhagen kom
just flåsande genom mosslaggen bakom hans
rygg-
— Efter knivarna! Efter alltihop ...! Det
ligger i min ryggsäck.
De sprang i bredd de få stegen fram till
jaktkojan. Wällhagen plockade ur en av de
tre ryggsäckarna fram en stor bredbladig kniv,
små taljor av trä och mässing, grova snören
och ett rep. Kristoffer såg först nu, att
Wällhagen var blodig om händerna.
— Är älgarna riktigt döda? frågade
Kristoffer idiotiskt. Men den tjocke Wällhagen
bara vände och sprang tillbaka samma väg
som han kommit. Just då small ännu ett skott
inne i buskarna.
— Alls tot! ropade mannen framför ett
par gånger, liksom överrumplad av sin egen
nervositet.
Kristoffer lunkade efter. Bössan hade han
med. Han sprang osäkert, fastnade med
fötterna i rötter och tuvor.
I en lång sluttning, strax ovanför en
mosslagg som var glest bevuxen med förkrympta
tallar och alldeles översvämmad av odonris,
låg två stora gråbruna djur inte mer än tjugu
meter ifrån varandra. Han såg Johannes Dyck
hålla på vid den närmsta älgen, försöka välta
kroppen på sidan. Med foten på någonting,
med den ännu svagt rykande korta studsaren
i handen, stod Krock ett stycke därifrån, och
hans ansikte lyste av tillfredsställelse och
spänning. Arnulf sen själv höll på att ta av sig sin
röck och hänga den i en gran. När
Kristoffer äntligen hunnit fram till platsen, där
Krock stod, stannade han.
Nästan begravd i ljungen låg en älgkalv
med skakelliknande ben och utstående ögon.
Krock hade stått med stöveln på älgkalvens
huvud, som alltjämt rörde sig något litet. Så
syntes det häftigt rycka i kroppen. De långa
benen töjde på sig. Kalven med de utstående
ögonen var nu troligen död.
— Här ser du pojke! sade Wällhagen,
ännu flämtande av språngmarschen. Han
slängde redskapen i ljungriset. Så vände han
sig mot Johannes Dyck, ropade åt honom:
— Kon fick väl så hon teg med detsamma?
Hade jag sett tjuren, så hade det gått samma
väg med honom!
Hundarna stod uppfångade, kopplade vid en
tallstam. De gnällde högljutt och försökte
lösgöra sig från trädet. Med de dräglande
nosarna vända åt slaktplatsen följde de spänt
männens alla rörelser vid djurkropparna.
Kristoffer gick ett par steg närmare stället
där Krock stod. Under den svartglänsande
stöveln såg han på närhåll den luggiga
älgkalvens spinkiga, oproportionerliga ben och
dess alltför stora huvud. Där hornkronan ännu
saknades men skulle ha kommit, var två små
avnötta knölar i huden. Det gick ännu en svag
sträckning genom buken nedåt den spensliga
ljumsken. Krock klämde till med stöveln. Men
rörelsen hade bara varit falskt alarm.
— Spänn taljorna i träden! beordrade
Johannes Dyck. — Spänn taljorna!
Taljorna gnisslade. Djurkropparna drogs i
höjden. Bukarna öppnades och hundarna
kastade sig över innehållet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
