Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
givare, har givit ut mindre volymer av
Keid-rich Rhys, Alan Röök (vars dikt om
över-skeppningen från Dunkerque kanske är den
finaste som hittills skrivits om kriget) och
John Heath-Stubbs. Det finns också andra
diktsamlingar och antologier, alltför många
att nämnas här och fyllda med okända eller
endast föga kända namn, men samtliga
vittnande om den nya rörelsens kraft och
omfång. En intressant sak är värd att lägga
märke till: varken i dessa antologier eller i de
tidskrifter som då och då publicera dikter
finns något tecken till det exklusiva och
irriterande klickväsen som före kriget kom till
uttryck i Geoffrey Grigsons avancerade "New
Verse" och på recensionsavdelningen i doktor
Leavis’ Scrutiny och som inte heller är alldeles
frånvarande i John Lehmanns mycket mera
eklektiska "New Writing". Följden av detta är
att skalderna nu äro mycket mindre hämmade
än de voro före kriget av grupplojalitet och
slavisk lydnad mot ett visst manifest eller
program, vanligen av politisk art eller som i fråga
om surrealismen utdrygat med en dosis
psykoanalys till ett underligt men tämligen
obegripligt frälsningsevangelium.
Det är visserligen sant att den lilla grupp
skalder som år 1939 framträdde under
benämningen "The New Apocalypse" uppställt ett
poetiskt program1; men dess punkter äro så
allmänna och, kan man kanske tillägga, så
allmängiltiga för poesi, att de knappast kunna
anses som en enstaka grupps speciella
egendom. Det tycks mig som om de utpeka den
huvudriktning i vilken de mest lovande av de
yngre skalderna äro på väg — bort från 1930-
1 1) Människan måste frigöra sig ekonomiskt
såväl som estetiskt, från maskiner och mekaniskt
tänkande. 2) Inget politiskt system, radikalt eller
konservativt, ingen konstnärlig doktrin, inte surrealism,
inte Audens politiska skola, kan frambringa denna
frihet. 3) Maskinernas århundrade har utövat ett
alltför starkt inflytande på konsten och hindrat
människans individuella utveckling. 4) Dikten som ett
medel till personlighetsförnyelse har blivit försummad
och föraktad.
talets intellektuella anarki och surrealism fram
mot en romantisk individualism. Om detta är
riktigt kan det hända att den rörelse som dessa
skalder representera är det begynnande tecknet
på en romantisk pånyttfödelse. Jag skulle råda
var och en, som är intresserad av att tränga
djupare in i saken att, om det är möjligt,
skaffa sig ett exemplar av en liten men
intellektuellt stimulerande bok med titeln "Auden
and After: The Liberation of Poetry 1930—
1941", av Francis Scarfe, en ung skald och
kritiker som på nära håll följt med allt som
de yngre skalderna skrivit om och diskuterat
efter den stora depressionen, Hitlers
makttillträde, spanska inbördeskriget, München och
efter den 3 september 1939, då ett decenniums
plågsamma och förvirrade idékamp plötsligt
och brutalt löstes i väpnad uppgörelse.
Om mr Ronald Bottrall, British Councils
representant i Stockholm, har möjlighet att
i praktiken understödja denna
rekommendation genom att få över blott ett enda exemplar
av Scarfes bok till svenska läsare, så tvivlar
jag inte på att han kommer att göra det, inte
endast av privata skäl i sin egenskap av skald
utan också på grund av sin ställning som
kul-turemissarie för en organisation som har gjort
mycket mera än de flesta människor här
i landet ha en aning om för att väcka intresse
utomlands för samtida engelsk konst och
litteratur. Liksom oerhört få människor här
hemma enligt min erfarenhet veta någonting
om British Councils verksamhet utomlands, så
är det förvånansvärt hur få människor i
Brittiska imperiet som känna till funktionerna hos
The Council for the Encouragement of Music
and the Arts, fastän många tusen av dem
dragit nytta därav. Jag skulle vilja säga
någonting om C. E. M. A. (uttalas "sima" och
vanligtvis förkortat på detta sätt), därför att det
är den första organiserade planen för statligt
beskydd av konst, som har utarbetats här
i landet, och det råder föga tvivel om att den
700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
