Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
HENRIK IBSEN: Brand. Köpenhamn 1866.
Att läsa "Brand" i år innebär en helt annan
erfarenhet än det måste ha gjort för tio år
sedan. Vi har helt andra möjligheter att
känslomässigt förstå dramats huvudfigur eller rättare
sagt den ibsenska reaktion, som drev fram
denna idealismens stormlöpning ooh
kallblodiga syllogism. Brand är en av
världslitteraturens stora fanatiker, och vår tid står återigen
under fanatismens bann. Den gjorde det
givetvis långt tidigare, men vi har inte tvingats ta
konsekvenserna förrän nu. Av våra moderna
diktare under trettiotalet var det till exempel
endast Karin Boye, som upplevde "Brand"
som ett inre problem. Hon gjorde det
visserligen i form av en klart insedd sjukdom, men
det var dock detta som gav henne den dubbla
medvetenheten, som gjorde henne "svävande"
i nuet, på en gång outsider, kerub och sibylla.
Individuella fall av fanatism i "lugna" tider
verkar ofta både löjliga och ömkansvärda;
komplexen och maktneurosen skiner igenom
alltför tydligt, och den avslöjande psykologien,
som arbetar med ett mer eller mindre
imaginärt normalitetsbegrepp, har lätt att vinna
gehör. Men detta är endast skenbart;
fanatismen finns där alltid och hos alla, mer eller
mindre maskerad, överslätad, balanserad och
latent. Kriget gör den akut; även om den blir
en fanatism mot fanatismen blir den ett med
livsviljan, och detta för oss bland annat
närmare den under fredliga förhållanden —
åtminstone för många — frånstötande Brand.
Den perverterade maktpsykopaten förvandlas
till en intressant och nästan gripande
representant för den ovärldsliga fanatism, som
arbetar med "rena" medel, utan taktik och
strategi.
Eftersom Ibsen varken var religiös eller
ovärldslig är "Brands" ovärldslighet givetvis
att tillskriva de speciella omständigheter, som
låg till grund för Ibsens reaktion när han skrev
detta drama. Ibsen hade ju framträtt som stor-
skandinav och politisk propagandist, som
entusiastisk försångare till det tilltänkta
svensknorska deltagandet i dansk-tyska kriget 1864.
Norge och Sverige "svek", och den
trettiosexårige Ibsen gick givetvis inte heller själv ut
i det korta kriget — vilket han också fick höra
rentut av en ung idealist. Ibsen hade
visserligen höga tankar om diktarkallet och ansåg
det som tämligen självklart att hans roll
inskränkte sig till att för andra påpeka det
riktiga handlingssättet. Episoden i sin helhet
bidrog dock starkt att driva fram en kris som
fick honom att vämjas vid sitt land, sig själv
och verkligheten, att se rött vid svepskälsorden
humanism och tolerans, att erfara anarkistiska
känslor mot samhället. Vämjelsen var för stark
för att han skulle nöja sig med ett vanligt
sanningssägande: mot den falska idealismen ville
han inte sätta realism utan den äkta idealismen..
Han drog ut i kamp mot själva
självbevarelsedriftens hydra med dess oräkneliga huvuden
av klokhet, hyckleri och patriotism. Brand är
den straffande profeten och ett experiment i
hänsynslös idealistisk handlingslinje. Det är
en klok Don Quijote på en bättre häst och ett
nästan modernt försök att föryngra Gud.
Trots den kraftiga polemik, som överallt gör
sig kännbar i dramat är människoskildringen
av en styrka och klarhet, som gör personerna
till en serie modernt psykologiska "fall". Brand
skildras med en skarpsynt inlevelse, som trots
sin hemligt självidentifierande glöd förvandlar
det efterföljansvärda exemplet till något
tragiskt eller avskräckande sant. Den oerhörda
trångföringen av Brands och Agnes’ stämmor,
som resulterar i den från början sunda och
levnadsglada Agnes’ bortdöende från världen,
är av en sublim logisk kraft. Och den vilda
Gerd, som bland annat symboliserar det
vanvettets skikt, som oåterkalleligt skiljer
individen från Gud, är framställd med en djärv,
symbolistisk plastik, som gör att hon vida höjer
703.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
