Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Spöksonaten av August Strindberg.
Dramatiska Teatern.
Redan namnet på "Spöksonaten" inbjuder
en regissör till att anstränga sig i det makabra
och overkliga. Men Molander har inte låtit sig
fresta att göra dramat hemskare och
hemlighetsfullare än det är. Hans regi och
iscensättning har sin styrka framför allt i exaktheten,
i den klara, precisa detaljen, och därigenom
har han otvivelaktigt gått till väga i
Strindbergs anda. Strindberg var inte en illusionist
som ville skrämma sin publik med suggestiva
skräckeffekter; även i sina mystiska ögonblick
umgicks han lika nyktert med sina symboler
som med verklighetsdetaljerna. Han ville vara
en symbolistisk Zola, och hur patologiskt
känslounderlag hans dramer än må ha haft så
äro de skrivna av en man som var ovanligt klar
i skallen. Vi som varit med om det
surrealistiska måleriets popularisering av det
undermedvetna ha måhända större förutsättningar
än tidigare generationer att uppleva
Strindberg på det rätta oförfärade och
rationalistiska sättet. "Spöksonaten" innehåller en rad
scener som kunnat utgöra motiv ur
Halmstadsgruppens produktion om de bara inte varit så
mycket mera geniala och fria från preciositet.
Dramat börjar med en stockholmssituation
som ser ut som upptakten till en historiett av
Hjalmar Söderberg oah som med mästerlig
tids- och lokalfärg återgivits i Skawonius’
dekoration. En söndagsmorgon på Karlaplan,
där den gamle mannen sitter och läser
morgontidningen i sin rullstol och portvaktsfrun i
n:r 10 går och städar entrén som hon gör
varje morgon. En utvakad student kommer
fram till pumpen, där en rödblommig
mjölkflicka läskar sig. Man hör klappret från
hästhovar i söndagsstillheten och orgeltoner från
en kyrka i närheten. Vackert och välbekant
alltsammans tills man upptäcker den svarta
damen som står orörlig inne i vestibulen,
dit-satt som ett overklighetens förtecken, en diskret
fingervisning att denna klarhet med vilken vi
se allting på scenen inte är verklighetens utan
drömmens och diktens. Så bli vi inte förvånade
när det visar sig att mjölkflickan är gubbens
onda samvete och bara kan ses av studenten,
därför att han är söndagsbarn, eller när den
döde som ligger på lit de parade en trappa
upp plötsligt kommer ut genom porten för att
ta sig en liten promenad. Att det sedan
framgår att den svarta damen är högst verklig och
en ganska banal figur är bara en förskjutning
åt det andra hållet, från dröm till verklighet.
Genom dessa förvandlingsnummer har
diktaren hastigt smusslat till oss nyckeln till sitt
drama och kan känna sig redo att
förverkliga sina avsikter. I fortsättningen är han
naturalist när det passar honom och hur
fantastisk som helst när det passar honom. På det
viset kan han i ett och samma drama dels
blixtbelysa ett antal skarpt individualiserade
människoöden, dels ge en syntes av hela sin
misantropiska syn på den mänskliga
samlevnaden och slutligen lösa upp det hela i en
vision av döden som den barmhärtige
för-lossaren. På knappa två timmar hinner
Strindberg med en vandring som börjar vid
Karla-plan 10 och för genom det jordiska helvetets
alla små avdelningar för att sluta svävande
i Kosmos. Det är ett konststycke som ingen
gör honom efter, i synnerhet om man betänker
att han varje minut skapar laddad, plastiskt
gripbar dramatik och genomgående skriver
en dialog av osökt naturlighet och
knapphet. "Spöksonaten" har sannerligen drömmens
geniala förmåga att upphäva tiden och förtäta
erfarenheten.
Styckets tre akter ligga som skal utanpå
varandra kring den metafysiska kärnan. I den
första akten, som spelar utomhus, är dagern
ännu jämförelsevis naturalistisk. Gubben
Hummels kommentarer till husets hyresgäster, som
undan för undan bli synliga bakom sina
fönster, äro inte alldeles otänkbara i munnen
4 BLM 1942 IX
705
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
