Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
söken 1650, och det medvetandet stör. Men
det kan ej störa en internationell publik, som
ej känner svensk historia, och slutet kan säkert
fås att klinga äktare med varsammare spel
även utan omskrivning. Om kriget går som det
väl kommer att gå, skulle man gärna vilja se
detta stycke på segertåg i England och
Amerika. Det bör ha vissa förutsättningar att bli
en härlig reklam för gammal svensk
folkdemokrati och kan kanske bringa oss förlåtelse för
några av våra färskare synder. Det kommer ej
att förlora på översättningen. Ebbe Lindé
Svart granit av Sekel Nordenstrand.
Kvinnan väntar av Artur Lundkvist.
Svenska Dramatikers Studio.
Artur Lundkvists före detta radiopjäs
"Kvinnan väntar" handlar om flickan Lise, som är
förlovad och som blir lämnad ensam när den
unge mannen får någon sorts anställning i
tropikerna och reser dit. I början fyller
ensamheten henne med förtvivlan, och i sina
drömmar känner hon det som om hon vore inlåst
i ett fängelse eller innesluten i en skyltdockas
livlöshet, lika oförmögen som en sådan att
vara någonting för andra. Men så småningom
lär hon om, och det är detta pjäsen i en rad
fristående, novellistiska scener skildrar: hon
trivs inte med sin butiksplats och blir
arbetslös, hennes värdinna erbjuder henne att
försörja sig på en ömhetstörstande äldre herre,
men hon vägrar, hon arbetar en vinter med
lumpsortering och är omgiven av gamla
ruskiga kvinnovrak. Sådana erfarenheter ger
henne insikt om att människan inte får vara
helt beroende av en annans kärlek; en kvinna
ska kunna vara älskarinna och mor, men
främst måste hon som människa kunna vila på
egen grund. Därför behöver hon inte sin unge
älskare när han av längtan efter henne drivs
att återvända.
Denna tanke ligger åtminstone i grannskapet
av en bland Lawrences favoritidéer, och även
på annat sätt märkte man att pjäsen — som
är skriven för sex år sedan — inte var ny.
I sin teknik ansluter den sig närmast till
novellsamlingen "Himmelsfärd", och dess
personlighetsevangelium förkunnas med en de heta
lågornas symbolik och med en viss
aggressivitet i attityden, som Lundkvist i sin senaste
diktsamling har lämnat.
Pjäsen visade emellertid att författaren utom
allt annat också är en otvivelaktig
teaterbegåvning. Hans replik verkade självfallen och
hemmastadd på scenen, och konstruktionen
hade, trots en viss lättvindig brist på plan, som
får skrivas på de obegränsade
radiomöjligheternas konto, också mycket av Saroyans
obekymrade naturlighet (före Saroyan). Här
och var fanns också en lyckad, beskt
humoristisk realism, som man har sett föga av i
Lundkvists övriga författarskap.
Pjäsen var av Sandro Malmquist och Anna
Norrie uppsatt med mycket av den artistiska
säkerhet, som en antydande och lite tablåartad
teknik fordrar; kanske var draperiscenens
svarta rum ibland lite för tungt kring de enkla
grupperna. Allra bäst av de medverkande var
Hjördis Petterson; hennes gråbleka och
spets-nästa hyresvärdinna var perfekt med sin aura
av fuktig instängdhet. Av de tre utmärkta
lumpsortererskorna var hon också en, och de
båda övriga Gull Natorp och Mona
Geijer-Falkner. Mycket bra var även Douglas Håge
som den ömhetstörstande herr Kagge. Gun
Robertson som Lise hade en stark vilja till
intensitet; det förefaller som om i den
egenskapen låge både tillgångarna och svagheten
hos denna allvarligt arbetande unga
skådespelerska.
Före Lundkvists pjäs fick man se en historia
av Sekel Nordenstrand om nazistspionage och
klasskänsla i en gruva. Det goda med den var
idén att förlägga handlingen till en gruva;
i övrigt var den helt talanglös.
Thorsten Jonsson
Väninnor (Old Acquaintance) av John Van
Druten. Blancheteatern.
Van Drutens senaste lilla komedi måste
spelas mycket väl för att hålla sig på benen
tre akter igenom. Den är inte vidare rörlig
och dess människor höra inte till de allra
intressantaste. Författaren är en välartad och
intelligent person med smak endast för det
högt civiliserade. Den psykologiska konflikten
i skådespelet är mycket nätt tillrättalagd, men
den presenteras elegant insvept i cellofan och
sänder inga pustar av det oroliga livet ut
i salongen. Man behöver inte befara några
värre otrevligheter än en lätt hysteri från
styckets figurer, som göra upp sina mellan-
708
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
