Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
spensliga trädstammar fläta ett luftigt gotiskt
katedralskepp under vilket munkarnas
fackelbärande procession skrider fram.
Man kan inte förbli likgiltig inför "Fantasia",
och det vore bornerat att avfärda den som
enbart ett tilltagset och vulgärt experiment.
När smaklösheten som hos Disney uppträder
tillsammans med en så markant
uppfinningsrikedom och djärvhet måste man böja sig som
alltid inför den råa men sprittande vitala
naturbegåvningen. Disney har faktiskt i någon mån
påverkat vårt seende, och om hur många artister
kan man säga det? Georg Svensson
Kvinnan utan nåd (The Little Foxes).
William Wyler. RKO Radio.
Lilian Hellmans "De små rävarna", som nyss
med framgång uppfördes av Stadsteatern i
Göteborg, är ett sataniskt melodrama, gjort med
förledande skicklighet i avsikt att skapa
spänning och rysning snarare än att säga något
psykologiskt sant om människorna. I det
hub-bardska blodet rasar penningbegäret som en
förtärande lidelse, och hela dramat kretsar
bara kring hur familjens äkta medlemmar, två
bröder och en syster, söka utmanövrera
varandra i ett osaligt kompanjonskap med
rikedomen som enda mål. Sina motståndare ha de
på nära håll och behandla med utsökt hårdhet
och förakt: systerns man vars dåliga hjärta
brister i kampen, en tragisk fjolla till svägerska
som tagit sin tillflykt till alkoholismen och den
aningslösa söta flickan som har tillräckligt
mycket av det hubbardska stålet i sig för att,
när hon får sina ögon öppnade för den
gemenhet i vilken hon vuxit upp, bryta sig ut. En
obehagligare historia har sällan berättats på
film, sällan heller en mera fascinerande. Att
filmen fängslar så starkt beror i främsta
rummet på regissören, som efter den
familjeromanmässigt litet krångliga exposén snart får
trådarna i ett mästerligt grepp och spelar ut
personerna mot varandra i till
bristningsgränsen spända scener. Sekelskiftesmiljön kring
dessa små bomullskapitalister i sydstaterna är
utomordentligt skickligt framtagen, det är en
burgenhet av halvgedigen, otrivsam
stoffrike-dom kring vilken småstadslivet med sina inslag
av svart naivitet sorlar i lycklig omedvetenhet.
Gregg Toland vid kameran har tillämpat en
nykter svart- och vittnaturalism som ger bil-
derna en övertygande dokumentarisk karaktär.
Alldeles frånsett det dramatiska innehållet
måste filmen som sedemålning ges högsta
betyg, ingen enda gång har den offrat den
kulturhistoriska äktheten på glamourns och
bildpolityrens altare. Något liknande gäller
spelet; fastän man här sannerligen kan tala
om stjärnprestationer är det inte det vanliga
hollywoodska stjärnspelet man bevittnar. Som
den djävulskt snikna kvinnan i den hubbardska
treklövern utför Bette Davis sin största
filmroll. Apparitionen med den enligt tidsmodet
välsvängda figuren och det lilla ormhuvudet
med sina stora kalla ögon är fascinerande i
sin oåtkomliga, självförbrännande sinnlighet.
Denna Regina är verkligen en huldra, som
man mycket väl kan föreställa sig ha en
rävsvans dold under turnyren. Man minns henne
särskilt i ett par scener: när hon granskar sin
bild i spegeln uppmärksamt som om hon i
lönndom betraktade en annan än sig själv; när
hon kommer in i rummet utan att genast märka
att mannen vaktar på henne uppe från
trapp-balustraden; när hon utför sitt passiva mord
och låter den dödssjuke mannen stappla upp
efter medicinen. Det är demonisk
skådespelarkonst av frenetisk intensitet.
Och hon befinner sig i gott sällskap. Reginas
äldre bror är sannerligen inte dålig som
räv betraktad, och den olycksfödda svägerskan
spelas med patetiskt mästerskap av
broadway-aktrisen Patricia Collinge. Herbert Marshall
gör den hjärtsjuke, nobel utan varje
sentimentalitet, lidande utan att ockra på medlidandet.
Även de tre inbördes så olika ungdomarna äro
utmärkta, framför allt Teresa Wright, som är
en filmflicka av collegegirltyp med lagom
framträdande yttre fägring men med
temperament och konstnärlig kultur. Det vore synd
om inte filmkonstens belackare ville göra sig
besväret att gå och se denna film, vars enda
egentliga banalitet är den svenska titeln.
Georg Svensson
Hattmakarens borg (Hatter’s Castle). Lance
Comfort. Paramount European
Production.
Vad som möjligen skiljer romanen
"Hattmakarens borg" från en vanlig
kolportage-historia är ju den plågsamma envishet med
vilken denna schematiska studie i sjuklig härsk-
711
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
