Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Tids- och beredskapslyrik
HJALMAR GULLBERG: Fem kornbröd och
två fiskar. Norstedts 1942.
6: 50.
Vad har man för kriterium på en dikts
"äkthet", vad är det som gör, att man tror sig
veta, om den verkligen är menad och känd,
nämligen på allvar, om den alltså är ett
uttryck i sanning för den skapande personen?
Är det fråga om ett poem, som endast vädjar
till det estetiska sinnet, till vår känsla för det
sköna, det fulländade, det stämningsrika, och
uppenbarligen icke avser annat än att
framkalla tjusning och behag eller uppväcka "un
nouveau frisson", då är spörsmålet lätt
besvarat. Ty i detta fall täcka varandra äkthet
och verkan, och av den senare kan man utan
vidare sluta sig till den förra. Ingen kan utöva
skönhetens magi som icke står i ett personligt
förhållande till det sköna. Den som är i stånd
att tjusa, behaga eller fascinera, i hans väsen
måste med nödvändighet de element förefinnas
som konstituera tjusningen, behaget,
fascinationen. Äger en dikt av l’art-pour-l’art-karaktär
obestridligen en dylik trollmakt, då är
därmed bevisat, att den är ett sant utflöde av sin
diktares själsliga substans, då råder ingen
lönnlig motsats mellan skapat och skapare, då
är verkets äkthet dokumenterad. Det förhåller
sig långtifrån så entydigt med dikter, som
uttrycka åsikter och sålunda till dels eftersträva
en utomestetisk verkan. Ty medan det är
omöjligt att tjusa utan att vara "tjusande", kan
man däremot (om man eljest icke har några
betänkligheter) utan svårighet förfäkta åsikter,
till vilka man icke har någon inre rätt. Och
även om man förfäktar dem med både
skicklighet och eld, är det därför icke säkert, att de
verkligen i djupare mening tillhöra en. Ty det
är ovedersägligt, att en idé mycket väl kan
åstadkomma en känslans och fantasiens upp-
brusning utan att höra hemma i de regioner
där de sedlig-intellektuella avgörandena fattas.
Den lättantändlige kan gripas av entusiasm
också för tankar, som det egentligen icke
tillkommer honom att företräda; och blir hos en
poet denna entusiasm häftig nog, är det väl
icke uteslutet, att han skapar en dikt, vilken
i sin tur hänför och beflammar. Men den är
därför icke äkta, åtminstone icke i den
bemärkelsen att den är ett med hans
väsens-väsent-liga, med hans tänkandes art och med hans
innersta åstundan, att den är buren av
erfarenhet, att den står i någon verklig relation
till hans jag, denna relation må sedan vara
otvetydig eller problematisk och konfliktladdad.
Att avgöra äktheten hos en dikt av
utomestetisk syftning är alltså skenbarligen ett
ganska intrikat företag. Och likväl är
illusionen av äkthet i vissa fall så fullkomlig att
vi utan motstånd överlämna oss däråt, hur
mycket vi än veta om de felkällor, de
ovidkommande suggestioner av vilka den kan
bestämmas. Vi säga oss då, att det må förhålla
sig hur det vill med felkällorna och de
ovidkommande suggestionerna — det är ändå icke
förkunnelsens formella egenskaper, icke
föredragets vältalighet, dess iver och intensitet,
som ytterst inge oss den mystiska känslan av
diktens äkthet, att denna tvärtom framgår ur
mötet med något odefinierbart men också
faktiskt och omisskännligt, som uppenbarar sig,
vi veta icke hur och var, kanske genom ett
tonfall, ett vibrato, kanske också i frånvaron
av en väntad musik, i en asketisk försakelse.
Hjalmar Gullbergs nya dikter ge oss på ett
särskilt vis denna förnimmelse av äkthet. De
kunna med få undantag inordnas under
rubriken "tids- och beredskapspoesi", alltså i en
kolumn, som i huvudsak erbjuder ett ganska
nedslående studium, därför att den merendels
714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
