Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Prins Wilhelm visar sig vara i besittning av
ganska ansenliga resurser, då det gäller att i
fast byggda, klangfulla om också inte i metriskt
och formellt avseende slående originella strofer
måla tidens elände och kaotiska tillstånd och
fånga skiftande dagrar över den svenska bygd,
till vilken han hyser så rak och renhårig
kärlek. Med gammal och rostfri kärleks rätt
vänder han sig ofta till de svenska sjömän, som
nu ha en så prövande tillvaro. Det är en ärlig
hälsning från en varmt kännande man, som
genomgått sin sjökrigsskola och vet vad det
vill säga att vara ute i vresigt väder.
Johannes Edfelt
Korsväg
ARTUR LUNDKVIST: Korsväg. Bonniers
1942. 5: 75.
Knappast någon av Artur Lundkvists
tidigare diktsamlingar gör ett så artistiskt avvägt,
moget och homogent intryck som den han nu
framlägger. Den har en fast och enhetlig
komposition och lämnar i en förtätad och suggestiv
bildkonst ett övertygande vittnesbörd om sin
upphovsmans vida syfte och levande ambition.
Kärnproblemet för Lundkvist liksom för så
många av hans tidsforvanter har varit och är
av psykologisk art: hur bli en i sanning fri
människa? Han har funnit sin väg i en öppen
livsstil, begabbad av dagens reaktionära krafter,
men när allt kommer omkring kanske likväl
den enda framkomliga, om människan inte vill
sarga sig själv till döds och i hat till sitt eget
jag föröda sin like. Vad modern psykologi,
Freuds och Jungs i synnerhet, betytt för sådan
insikt i människans natur ligger ju i öppen dag.
De inledande dikterna i "Korsväg" ge en
intensiv bild av det krisläge, vari
mänskligheten nu befinner sig, och fastnagla med
våldsam kraft tidens nöd. Det är fråga om tidsdikt
som verkligen går till botten med
händelseförloppet och ser den konvulsiviska processens på
djupet verkande faktorer. Möjligheter skymta
likväl alltjämt för släktet:
Världen har vänt sig emot oss. Runt omkring
bygger tillvaron sitt avfalls barriärer
och höjer sina hotfulla fågelskrik.
Munnarnas saliv är bitter. Släktets bild
skakar våldsamt i det upprörda vattnet.
Allt är dock alltjämt möjligt! Och paniska
ögonblick blir släktets levande minnen.
Det budskap poeten vill överbringa i denna
tid av ångestfull jäsning och överhettning
är klart formulerat och med programmatisk
skärpa framfört i dessa nyckelord:
Men störta inte med murar och bjälkverk
kväv dig inte med förflutet. Lev i det öppna,
vid alla möjligheters korsväg. Möt inte fångenskap
med fångenskap. Nu måste länkarna smältas ner
med lågande önskningar, kommande händelsers be-
bådare.
Det enda modet heter framtid och åter framtid.
Ser du dig tillbaka förvandlas du till sten.
Denne poet har alltid haft organ som
känsligt inregistrerat förändringens tecken i
världen. I dikten "Vandring i hemlandet" fångar
han med kylig och obarmhärtig precision den
blinda och fördolda förvandlingens hemliga
signaler: "Världen var på väg, höll på att
förändras."
Vid sidan om dessa övervägande av det
samtida världsläget inspirerade dikter innehåller
denna diktsamling stort anlagda, cykliska
poem, vari diktaren besjunger människor, som
stått honom nära, och några diktens och
vetenskapens heroer. Resultatet har blivit ett slags
lyrisk-essayistisk porträttkonst av ofta hög
valör och kraftfull relief. I dessa dikter tar
lika mycket lyrikern som psykologen och
porträttören till orda.
I rent lyriskt avseende ville man bland dessa
dikter ge priset åt den stort anlagda "Sången
om fadern"; där finns, vad man kanske inte
så ofta funnit hos denne poet: en varm glans
över orden, ett omedelbart förnimbart vibrato,
en starkt personlig gripenhet:
Jag minns dig, fader, jag ser dig:
en vitmenad såningsman i vårens vind,
barfota i mossen eller med bröstet rött
av sol i slåtterhettan, en plöjare
med töm om livet, med stöveln trampande
tillbaka torvan. Jag minns dig
när du sotade spisen med enrisruskor,
tidiga vintermorgnar med utspillt sot i snön;
när yxan flög av skaftet och ven förbi mig
och du blev så vit och din röst så liten;
när du trampade hackelsemaskinen och matade in
den bleka havrehalmen eller tröskade med slaga
den nya rågen till det första baket;
när du högst på ett hölass böjde dig ner
under trädgrenarna–-
"Sången om kvinnan" har också den
kraftfulla, inspirerade partier, men den psykologiske
teoretikern kan här någon gång få överhand
över poeten, och resultatet kan bli ett förstelnat
718
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
