Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
förstå den älskade går hon med enastående
koncentration upp i att avlyssna och utföra
Damens befallningar. Dessa talar om
"botgöring", om att gräva fram en källa. Till
Birgitta sade Kristus i en vision: "Du skall vinna
högt anseende ej endast som min brud, utan
även som nunna och moder i Vadstena." Men
nyckelordet till Bernadettes öde är detta:
"Källan rinner icke för mig." Också
Bernadette är en "handlingsmänniska" (det torde
alla helgon vara på sätt och vis), men hennes
själsart är mer vekt passiv, lidande. Werfel
återger i levande scener Bernadettes dräpande
svar, påminnande om Jeanne d’Arcs, inför
jurister, präster och nunnor, psykiatriker. Det
konstnärligt finaste i "Sången om Bernadette"
är emellertid diktarens behärskning av det
kollektiva elementet. Massan lyder — det vet
man — det demoniska när det uppträder i en
fascinerande ledargestalt, men Werfel visar
hur den med finaste känselspröt också följer
den helgjutna godheten. Om Bernadette under
sina samtal med Damen är den inspirerade
dirigenten, så är massan — denna
befolkning av stenhuggare, hantverkare, lantarbetare,
bergsbor och småborgare — den följsamma
orkestern. Genom Bernadettes förmedling blir
den på ett sällsamt sätt delaktig av hennes
upplevelser.
"Sången om Bernadette" är ett diktverk som
gör den heliga enfaldens begrepp åter levande.
Denna enfald är förmodligen det mest
sammansatta som finns. Runtomkring Bernadette,
den apatiska, djupt ensamma, sker händelser:
sjuka blir förlösta ur neurosens grepp, de av
inre tvedräkt sönderslitna hatar henne men
besegras inte sällan. Mirakler, liknande hennes
egna men inspirerade av fåfänga, uppstår
också runtomkring men avslöjas snart i sin
kraftlöshet. Ingenting utifrån kan forma
Bernadette, ingenting annat än Damen, hennes egen
härliga vision. Inte ens i nunneklostret förmår
man smida denna okuvligt originella själ till
foglighet och lydnad. Hon dör med orden:
"Jag älskar . .." på sina läppar.
Både Birgitta, det förnäma
medeltidshelgonet, och Bernadette, den enkla lantflickan
från en skeptisk modern epok, hade del i vånda
och del i skapelse. Undret blommade där de
gick fram, källan vällde ur marken, straffet
ljungade ur skyn. Margit Abenius
Självbiografiskt
HANS CAROSSA: Barndom, och brytningstid.
Översättning av Josef G. Jonsson.
Fahlcrantz & Gumælius
1942. 11:—.
HANS FALLADA: Jag minns den ljuva tiden.
Översättning av Birger Thorén.
Hökerbergs 1942.
12:—.
Inte för ingenting intar Hans Carossa en
central ställning inom nyare tysk litteratur.
Han är utan tvivel en fin diktare, som
förvaltar traditioner från den klassiska tyska
litteraturen, apollinisk i sin strävan men med
en levande kunskap om lidandet i tillvaron. En
av hans mest gripande böcker är en dagbok
från förra världskriget, som han upplevde i
egenskap av läkare på den rumänska fronten.
Tidigare har svensk publik gjort bekantskap
med en roman av Carossa: "Doktor Gion", där
självbiografiska drag äro tydligt skönjbara.
I icke romantiserad form framträder Carossa
i sina memoarer "Eine Kindheit", som först
utgavs 1922, och "Verwandlungen einer Jugend"
(1928). Dessa böcker äro nu tillgängliga i
svensk översättning, förenade i en volym under
titeln "Barndom och brytningstid".
Det är en levande ooh väsentlig bok, i sin
tukt och klarhet, sin fina humor och sin
mänskliga nobless ett budskap från det Tyskland,
som inte har något med dagens kaos att skaffa.
Med en märklig inlevelse i sitt eget jags äldre
skikt, i barnets föreställningsvärld, skildrar
Carossa sina första år i den idylliska bayerska
byn. Fadern var läkare, en välsituerad man,
och den borgerliga trevnaden har först och sist
ordet i denna i klara pastellfärger hållna
berättelse om en gosses äventyr i en brokig och
fängslande omgivning. Med den finaste konst
återges barnets reaktioner, och det är typiskt
för Carossas lyhördhet hur han kanske allra
bäst förmår reproducera det unga sinnets
stämningar och upplevelser under dess
sjukdomstillstånd: "Som luften före fönväder med ens
blir mycket genomskinlig och alla föremål
synas tydligare, så höja oss förebuden till en
sjukdom ofta till en utomordentligt ren, för
varje dager och varje skugga i livet oändligt
känslig stämning .. . Barndomens sjukdoms-
732
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
