Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
träffa den stilart som närmast motsvarar
originalets — och det är i största utsträckning icke
"ledig prosastil".
Thulstrups rätt utförliga behandling av den
lediga stilen är annars i och för sig tilltalande,
trots att man kan ha lust att här och där sätta
ett frågetecken. Som ett varnande exempel
anföres följande mening: "Visserligen vore det
rena galenskapen, om Italien förfore så att det
komme i krig med Storbritannien." Tre
konjunktivformer i en mening tycker Thulstrup
är något avskyvärt. Han tycks inte använda
konjunktiv i sitt talspråk. Därvidlag är nog
bruket mycket olika i olika landsändar.
Välgörande är Thulstrups kritik av typen "Det
är möjligt att vetet tagit skada" i stället för det
naturliga "har tagit skada". På den punkten
behövs en reformation. Naturligt svenskt språk
utelämnar icke hjälpverbet i dylika fall.
Författare med svag känsla för det talade språket
skriver till och med i en högst vardaglig dialog
så här: "Det var någon som gått och ställt
assietten alldeles ute på kanten"; "Förlåt,
mamma lilla, att jag låtit vänta på mig" (båda
exemplen från Olle Hedberg); "Och jag som
redan tatt upp den fina kompottburken" (Alice
Lyttkens).
Bokens båda sista avdelningar heter "Några
speciella råd" och "Utländska namns
återgivande". Den förra kan i en som vi hoppas
kommande ny upplaga med fördel utvidgas,
den senare torde vara tillräckligt uttömmande
och ger en klok och genomtänkt framställning
av ämnet. Erik Noreen
En skolreformator
GUSTAV CASSEL: Vår bildnings
fåfänglighet. Bonniers 1942. 3:75.
Det är ett bistert och frejdigt angrepp
professor Cassel riktat mot vårt bildningsväsen.
I någon mån erinrar väl hans bombardemang
om den österrikiske artillerikaptenens i förra
världskriget: när det träffar, så är det bra, och
när det inte träffar, så hoppas vi att det ändå
har "eine fabelhafte moralische Wirkung".
Själv är Cassel mycket säker på sin sak, och
intet ont i det, men skulle man göra en
allvarlig invändning mot boken vore det att dess
polemiska arrogans ibland synes ägnad att
blanda in bitterheten i diskussionen. Mot slutet
av sin skrift förmodar till exempel Cassel om
sina motståndare i debatten, att deras kritik
"icke är representativ för lärarkårens bästa
intelligens". Genom att göra tabula rasa på det
sättet skrämmer man ingen motståndare i
diskussionen, men däremot gör man honom envis.
Cassel går till rätta med
biologiundervisningen, som sysslar med skelett i stället för med
levande varelser, med språkundervisningen,
som är för ensidigt grammatisk, och med
litteraturundervisningen, som analyserar i stället
för att förmedla upplevelser av dikten. Allra
mest fog för sina meningar har han kanske,
när han kritiserar våra språkvanor, som
verkligen är ett bedrövligt kapitel. Den dystra
orsaken är utan tvivel en bristande respekt för
språket hos dem som handskas med det. Jag
har hört en fransk elektriker uppriktigt
förklara, att han själv inte kunde tala franska,
bara patois; men jag kommer aldrig att få
höra en svensk byråchef säga detsamma om
svenskan.
När det gäller de numera ryktbara skeletten,
måste man ge Cassel rätt i att biologiens
systematik inte är rolig; den tycks höra till de
kunskaper som man tillägnar sig för att
glömma. Men det förefaller som om Cassel
ville ta bort skeletten i undervisningen
överhuvud, skelett i meningen stomme. I
litteraturundervisningen duger det sålunda inte att bara
låta känslorna svalla vid de präktigt klingande
orden. Om här skall bli kunskap som stannar,
måste undervisningen ha en ryggrad av
verkligt vetande om litteraturen, och sådant vinner
man naturligen genom litteraturanalysen, som
"dödar intresset" endast hos födda och
hopplösa litterära analfabeter. Liksom den heliga
föräldrailskan, en välkänd företeelse för varje
läroverkslärare, överhuvud får auktoritativa
uttryck i Cassels bok, så har han hämtat sin
kritik av litteraturanalysen direkt från en av
Victor Svanbergs elever i Uppsala: hon som
tyckte att de latinska orden var det vackraste
i "Sub luna", därför att hon inte begrep dem.
Men skolan är en stor apparat, och som
alla stora apparater ganska trög. Den släpar
på åtskilligt dött gods, som kunde rensas
ut: skolastisk systematik, satslösning till
övermått, en formalistisk uppfattning av
provskrivningarna. Det mesta som Cassel kritiserar har
739
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
