Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
litterära pris som ges till någon av de redan
utkomna böckerna. Detta är givetvis betydligt
sundare, men det förutsätter en mecenat, ty
ingen förläggare torde vara hågad att skänka
pris till böcker som inte utkommit på hans
eget förlag. Det är en annan sak med
stipendier; de så kallade bonnierstipendierna
fördelas utan några förlagssynpunkter av en jury
bestående av svenska skönlitterära författare.
Sten Söderberg gör gällande att de väsentligen
äro förbehållna de författare som utkomma på
Bonniers, men det säger han inte med stöd av
fakta utan förmodligen därför att Thorsten
Jonsson råkar vara utgiven på Bonniers.
Sanning och dikt
I engelska och amerikanska romaner brukar
man ofta framtill finna en förklaring från
författaren att ingen av de i boken uppträdande
figurerna är identisk med i sinnevärlden
förefintliga personer. Dessa deklarationer sätta inte
författarna dit för att visa hur duktiga de äro
i att hitta på utan för att skydda sig för åtal.
I Sverige är det inte vanligt med dylika
försiktighetsåtgärder, om det nu kan bero på att
folk inte är lika processlystna här eller på att
författarna oftare än man tror skriva efter
levande modell. Jan Fridegård har det nyligen
hänt en sak som gör att man kan ifrågasätta
om det inte rentav vore förståndigt om de
svenska författarna när de skriva
nyckelromaner på titelbladet helt frankt sade ifrån att det
inte är värt att göra några invändningar mot
händelseförloppet, för det är dagsens sanning
alltihop, vilket kan intygas av herr X, identisk
med herr Y i boken, och fröken Z, som ingen
annan är än bokens hjältinna.
I sista delen av Lars Hård-serien, den i höst
utkomna "Här är min hand", utplånar
Fridegård definitivt gränserna mellan sig själv och
Lars Hård. Boken är helt enkelt en redogörelse
för hans kullerstensbelagda väg som författare,
där man utan svårighet kan identifiera de olika
böckerna, förläggarna och kritikerna. Men redan
i somras meddelade Jan Fridegård i en artikel
i Social-Demokraten att böckerna om Lars Hård
utgjorde hans eget livs historia tämligen
ordagrant. En framstående kritiker som från början
— "om inte minnet sviker" — behandlat
Fridegård "kärlekslöst" och som ansett att det fanns
skäl för att tycka att Lars Hård-böckerna var
råa har nu deklarerat att han måst frångå denna
sin kritiska inställning sedan han fått klart för
sig att författaren bara berättat sanningen om
sig själv. Man skall alltid glädja sig när en
förlorad son tas till nåder och när en kritiker inte
är rädd för att offentligt vidgå att han anser
sig ha tagit miste, men man frågar sig ändå
om motiveringen i detta speciella fall tål att
synas i sömmarna. Det är svårt att inse varför
Lars Hård-serien skall anses som bättre
litteratur i egenskap av självbiografi än i egenskap
av romandikt. Kritikern anser att den bittra,
galghumoristiska, inte så litet fräcka tonen i
böckerna bättre synes harmoniera med ämnet
sedan man fått klart för sig att det är om
författarens egna olyckor Lars Hård berättar. Men
om nu Lars Hård verkligen gör intryck av en
sann och levande figur, vad spelar det då för
roll om hans levnadslopp är mer eller mindre
identiskt med författarens? Varje litterär figur
som har konstnärligt liv är ju kött av sin
författares kött, tanke av hans tanke. Det är väl
också lika synd om Lars Hård i hans egenskap
av den i verkligheten oidentifierbare Lars Hård
som i hans egenskap av en viss författare Jan
Fridegård. Vilken är den hjärtats lag som
bjuder att diktens inbillade figurer skola
bedömas med mindre mildhet och förståelse än
de figurer som man kan råka på gatan eller
hos goda vänner? Kan inte författaren
övertyga sina kritiker om att vad han skriver är
livets sanning på annat sätt än genom
meddelanden i pressen, ja, då är det något fel
antingen på författaren eller på kritikerna.
Georg Svensson
758
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
