Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Sivar Arnér: Skon som krigaren bar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIVAR ARNÉR
den. Han kikade in i den svarta stugan och
ropade. Men ingen svarade.
Då steg han ner över tröskeln och såg sig
om. Stugan var kall och rökfri, från ljoren
hängde ett par hårda istappar halvvägs till
golvet. Bakom eldringen låg en grå hög, en
människa. Den var hopkrupen i sittställning
fast stjälpt åt sidan, med uppdragna ben och
armarna tryckta mot kroppen.
— Död visst, sa baronen.
Han välte på Joel och ruskade i honom. Han
klämde för kontrolls skull på näsborrarna och
bände på läpparna. Så lyfte han upp honom
och la honom på laven.
— Det går nog inte ens att räta ut honom
nu. Så det får bli en bred grav.
Baronen ruskade på sig, som om han känt
sig obehaglig till mods.
— Inte hade jag tänkt mig när jag hörde
om honom, att det var en sån kryppling. Tänk
ändå, greve, när man blir gammal, vad
somliga blir eländiga.
Så upptäckte han ett par stövlar på laven.
— Så där, han gjorde dem ändå färdiga
innan han la sig.
Han lyfte upp stövlarna, granskade dem
och provade dem neråt sina ben. Utan vidare
märkte han att de inte skulle passa honom.
— En sån förbannad ...
Han hejdade sig och tittade på den döde.
Joels ansikte var orörligt, han stirrade
vidöppet och slocknat mot baronen, han var
oåtkomlig för alla skymford. Det retade baronen
till ursinne.
— En sån förbannad lurk! Han tordes inte
neka alldeles. Men han skulle göra dem för
små. Såna är de, de har inte mod att säga nej,
men de ska obstruera!
Greven höll på att slå eld i den gråa
eldringen. Det skall vara eld i en dödsstuga. Och
den seden kan också en greve respektera.
— Jag erinrar mig, sa han, att jag har
beställt ett par stövlar som jag inte har låtit
hämta ännu.
— Så! Då är det kanske grevens stövlar
som är färdiga. Och mina har han inte börjat
på. Förbannat synd att jag inte gick hit i
tisdags redan. Jakob hade rätt, fast han är fjollig.
Fnösket fräste och flammade upp. Greven
ställde några torra pinnar över det. Snart
brann elden med mycket liten rök. Draget är
bra en klar vinterdag.
— Jag har hört om såna här obstruktörer,
sa baronen. Så snart det blir tal om krig. Men
det är ju så absurt att tänka så!
— Ja, nog är det absurt, sa greven.
Han bredde fällen över den döde, fast det
var så onödigt nu. Också han försökte att räta
ut kroppen, men lyckades inte han heller.
— Det är ju så mot all mänsklig natur,
fortsatte baronen. Det är så abderitiskt. En fix
idé, en missuppfattning. Det är så helvetes
dumt!
— Vad tror baron att han har dött av?
frågade greven.
— Frusit ihjäl. För resten, vad skulle han
behövt göra det för? Så mycket ved som han
har här. Hade han lov av greven att ta ved?
— Han var en bra skomakare, Joel, sa
greven.
— Må så vara. Men jag är lika nöjd med
att han inte gjorde några åt mig. Jag har
en i Stockholm som är enastående. Nu får
han ...
Baronen satt bredbent på laven och knäckte
pligg mellan fingrarna. Så skrattade han ett
fnys:
— Det är ju så fegt! I Frankrike skjuter
de dem. Men det är inte tillräckligt. De skulle
göra något annat med dem. Det är ju så
omanligt. Det är så helvetes dumt! Så helvetes dumt!
772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
