Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Artur Lundkvist: Herman Melville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
söker sig som författare, börjar skriva på ett
stort misantropiskt diktverk med den mörke
Dante som förebild. Han utger Isabel för att
vara sin hustru, men lever med henne som med
en syster, ängsligt bortträngande sina varmare
känslor för henne. Nöden blir stor; frusen,
medtagen, med överansträngda ögon sitter
Pierre instängd med sin bok. Sina bittraste
erfarenheter som författare har Melville här
nerlagt i Pierres kamp för att skapa och leva
oavhängigt. Lucy, hans förutvarande fästmö,
som efter den första bedövande chocken
långsamt förvandlats av lidandet till en nästan
helgonlik varelse, sluter sig till dem, utan att
Pierre kan förmå sig att riktigt klarlägga det
invecklade förhållandet mellan sig själv och
de båda kvinnorna: systern som gäller för
hans hustru och fästmön som gäller för en
avlägsen släkting. Hans offerdrift och
idealsträvan har snärjt in honom ohjälpligt, bedragit
honom och förvandlat hans drömda himmelrike
till ett helvete. I sin beträngdhet skjuter han
på ett par besvärliga personer och slutligen
tar han gift i fängelset tillsammans med de
båda kvinnorna.
Varken boken eller huvudpersonen hänger
ihop; Pierre är sedd som minst tre olika
personer utan någon rimlig övergång dem emellan.
Melville har tydligen förnummit det och
försvarar sig med en i och för sig riktig
förklaring, som klingar överraskande modernt:
"Genom att avgränsa skapar man imponerande
karaktärer, inte genom att uppenbara." Men
felet med Pierre är att författaren inte
uppenbarat tillräckligt mycket, utan stannat på halva
vägen. Det spelar dock inte samma roll numera
som på 1850-talet: den nutida läsaren med sin
behändiga utrustning av psykologiska verktyg
kan själv rekonstruera det förstuckna
förloppet och de underliggande motiven i boken.
Det är tydligt att den förste, lyckoexalterade
Pierre hemligt oroas av en svårighet att
anknyta sin libido till Lucy, i det han pendlar
mellan svärmeri för modern och
önskedrömmar om en syster. Mötet med Isabel utlöser
genast den latenta incestdriften, den infantila
form av sexualitet som dröjt kvar hos honom
till följd av hans speciella uppfostran och miljö.
Likt en sömngångare sveps han med av
passionen för Isabel och ryggar förskräckt
tillbaka inför hennes systerliga omfamning.
Incesttabut tränger undan driften till det omedvetna
planet, han rationaliserar den till
självbedräg-lig idealism och utlöser den genom
njutningsrik uppoffring. Oåtkomlig, förbjuden förvandlas
Isabel till den översinnliga kärlekens föremål,
upphöjd över allt jordiskt. Men denna
onaturliga känsloförskjutning går inte att leva i, utan
leder till olidlig splittring, och när så Lucy
uppenbarar sig vänder sig Pierre till henne
i en hemlig förhoppning om befrielse ur sitt
outhärdliga läge. Hans idealistiska flykt från
sanningen hindrar honom emellertid från att
reda ut härvan och döden yppar sig som den
enda lösningen.
I det väsentliga är "Pierre" riktigt
koncipierad, byggd på intuitiva insikter som måste
inge den största respekt för Melvilles
diktargeni. Vad som brister är utförandet och
motiveringarna. Det är i grunden samma tragedi
Pierre genomlöper på kärlekens plan som
Ahab på sitt plan och i båda fallen slutar det
med undergång. Men när det gällde kärleken
kunde Melville inte se lika klart som när det
i "Moby-Dick" gällde den besatta andens kamp.
Därtill var han själv för erotiskt ofullgången:
han stod väsentligen kvar på den juvenila
ståndpunkt som han tilldelade Pierre. Liksom
så mycket annat blev även kärleken en
besvikelse för Melville: efter den himlastormande
idealiseringen följde en ofrånkomlig
antiklimax, nedsjunkandet till jorden, under den
otillfredsställda driftens inverkan. Han drogs med
ett kvardröjt pubertetsproblem: han kunde
aldrig riktigt förena sitt krav på verklig
kärlek med sinnlig utlevelse, kunde aldrig nå fram
784
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
