Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Ångesten inför livets obändigt råa
uppenbarelseformer kan fylla sinnet med skräck
("Ålslakt"), men poeten har ändå sina givna
refugier: ofta kan han i sina poem hissa
signalen Faran över! och känna en kosmisk frid
genomströmma sitt väsen. Skymningens
stillhet, ordlös kärlek utlöser ofta hans innersta
ton. Det vilar ett på samma gång dämpat och
intensivt ljus över många av de dikter och
diktfragment vari han uttrycker sin livskänsla.
Han visar i dem prov på äkta lyrisk känslighet.
Johannes Edfelt
Engelsk lyrik
ERIK BLOMBERG: Engelska dikter. Bonniers
1942. 5:25.
Erik Blombergs nya antologi av lyriska
tolkningar har den för dylika volymer vanliga
bristen att mest bjuda på lättviktiga,
lättöver-satta ting, medan de verkligt representativa,
svårtillgängligare sakerna fattas. Blombergs
samling är sålunda rik på stora namn men
jämförelsevis fattig på betydande dikter; nätta
och begränsat vackra småstycken har den
däremot gott om. Sådant är något missvisande
i den mån det gäller angivandet av lyriska
till-gångar.
Turen har denna gång kommit till de
engelska skalderna, "från medeltiden till våra
dagar". Sitt mesta arbete och sin bästa konst
har Blomberg nedlagt på den äldre lyriken.
Efter några inledande ballader av okända
författare, upptagna av världsliga eller himmelska
kärleksbesvär, följer en Chaucer-dikt som är
förnumstigt moraliserande i stället för
drastiskt berättande. 1500-talsskalderna Howard
och Spencer klagar båda över skönhetens och
kärlekens svekfullhet; oföråldrade och gripande
är även de litet senare Daniel och Drayton,
med tung ruelse i sonetten till sömnen och
kluven lidelse i avskedssången till den
olyckligt älskade. Den ojämförlige Shakespeare har
bland annat tre sonetter, som drar in hela
världsmedvetandet i sin på en gång extatiska
och kvalfulla kärlekskänsla. Hos Donne spelar
metafysiken i häftiga motsättningar: "tag fatt
ett stjärneskott, gör med barn alrunans rot".
Han blandar, säger Blomberg, "det vardagligt
intima och religiöst sublima med en
underfundig ironi som gjort honom till en läro-
fader för moderna diktare"; därav ser man
dock föga i de meddelade proven. Herricks
vis-artade dikter förenar det tidspräglat didaktiska
med sinnlig friskhet, och hos Andrew Marvell
sammansmälter dödsmedvetande med otåligt
livshungrig lidelse:
Men bakom mig jag ständigt hör
liur Tidens vagn bevingad kör,
framför oss två så långt jag vet
är öknar av oändlighet.
Din skönhet skall ej skådas mer,
min sång ej nå till valvet ner,
där maskarna få fresta på
den jungfrudom du värjde då,
tills all din ärbarhet är mull
och aska åtrån för din skull.
William Blake, den store mystikern,
visionären och apokalyptikern, står som inledare
till 1800-talets diktning. Hans häftigt
dramatiska och svårgenomträngligt dunkla
tankedikter har Blomberg undvikit och i stället
åter-gett några metafysiskt naivistiska smådikter.
Burns kommer med en fläkt från sitt
ljung-doftande och vindsvepta högland, och med en
oundgänglig påminnelse om en tidigare
tolkare, som samtidigt var en tacksam lärjunge:
Fröding. 1800-talets stora romantiker var
naturupptäckare, sjöarnas och skogarnas sångare,
och kvinnodyrkare inte minst: Wordsworth,
Shelley, Keats. Den senare är bäst företrädd
hos Blomberg, bland annat med "Ode till en
näktergal", som alltjämt gör rättvisa åt sin
berömmelse. Vilken längtan och oro,
dödsaning och panteistisk extas i denna
identifiering med den bland löven dolde sångaren!
Jag lyssnar sorgset; redan mången gång
den milda döden har min längtan väckt,
med ömma ord jag bett den i min sång
att blåsa ut min stilla andedräkt.
Nu mer än eljest vore döden rik:
att utan kval i natten plånas ut,
allt medan du din själ kring rymden strör
i yrande musik.
Jag hör ej mer, du sjunger som förut
ditt rekviem för gräset nedanför.
Hardy och Housman är egentligen blott
markerade med var sin dikt: efterträdare till
romantiken med realism och återuppväckt
klassicism. Den virtuost invecklade Hopkins,
ofta åberopad av de unga, har varit för
svårtolkad att kunna ge något av betydelse. Yeats,
förgrundsgestalt bland de moderna, har åt-
815
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
