Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historia har Elin Wägner fördjupat sig i den
folkliga mystikens och den primitiva magiens
värld, som haft ett så avgörande inflytande på
Selma Lagerlöf. Elin Wägner har varit som
kallad till värvet som hennes levnadstecknare.
En regelrätt biografi har det inte legat
henne om hjärtat att skriva, och ännu mindre
en litteraturhistorisk undersökning eller essay.
Eyvind Johnson har skapat uttrycket "en
roman om det sannolika"; detta är en
levnadsteckning om det sannolika. Det innebär, att
författarinnan inte nöjt sig med att återge
fakta och förhållanden, som kunna
dokumenteras. För att fylla ut bilden och ge den
djupdimension, för att skapa rymd och atmosfär
kring gestalten har hon öst ur egen fantasi och
ur den nutida själskunskapens brunnar.
Verklighet och dikt smälta samman, och
brottstycken ur Selma Lagerlöfs verk tvinnas
ständigt in i väven, ungefär som det skett i den
bortgångnas egen bok om Topelius. Elin Wägner
skildrar och analyserar inte, hon berättar
diktargeniets och den stora människans historia
så som hon skulle berättat en romanfigurs
öden. Vågstycket är djärvt, men det har lyckats.
Denna Selma Lagerlöf må kunna nagelfaras i
vissa detaljer, men hon är sedd och uppfattad
som i en stor, sammanhållande vision och,
framför allt, hon lever, lever som en diktgestalt,
som Åsa-Hanna eller donna Micaela. Det är
beundransvärt och imponerande.
Man ryser vid tanken på att denna första,
grundläggande levnadsteckning över Selma
Lagerlöf kunde blivit ett äreminne över en
marmorgestalt, som ingen vågade röra vid till
dess sent omsider någon djärv forskare väckt
allmän förargelse genom att förvandla
marmorn till mänskligt kött och blod. Så har det
ju gått med Tegnér och Rydberg, men den
olyckan har Elin Wägner för alltid avvärjt för
Selma Lagerlöfs del. Med ett resolut grepp har
hon fattat tag om det rent mänskliga hos sitt
föremål och släpper det inte, väl vetande, att
endast på det viset kan gestalten komma oss
nära och verkligen angå oss, och att den falska
pieteten inte tjänar några vettiga ändamål. Hon
skisserar först den värmländska bruksmiljö,
vari Selma Lagerlöf hade sitt väsens djupa
rottrådar, och där de hopflätade släkternas
väldiga stamträd bar grenar med namnen Geijer,
Tegnér, Lenngren, Fröding och Lagerlöf.
Särskilt uppehåller hon sig vid de kanaler, genom
vilka hennes hjältinna fick förbindelse med vad
hon kallar den tidiga människans tro på varsel
och dröm, dess föreställningar om en besjälad
och individualiserad natur. Hon fasthåller sedan
vid detta drag som det bestämmande hos Selma
Lagerlöf, medan hon som stod med båda benen
på jorden, moralisten och lärarinnan, som i liv
och verk aldrig upphörde att förkunna den
praktiskt verksamma människokärlekens
evangelium, ställes i skymundan. Elin Wägner
hävdar, att seminarievärlden och åttiotalsandan
voro djupt främmande för Selma Lagerlöfs
natur, och hon döljer inte sin ovilja mot slutet
på "Gösta Berlings saga", där det skapande
arbetets gemenskap förhärligas på fantasilivets
bekostnad. Stellan Arvidsons banbrytande
analys av Selma Lagerlöfs verk hade förtjänat att
beaktas av Elin Wägner; hon hade då inte
funnit det svårt att få fram författarinnans egen
hållning i "Antikrists mirakler", och hon hade
inte undgått att se, hur starkt just åttiotalets
moralism och sociala anda levde kvar hos
sagoberätterskan. För form, stoff och
fiktionskaraktär har hon något förbisett idéinnehåll och
tendens. Nå, hennes egentliga ärende är ju ett
annat, och naturligt nog är hon gripen av en
sådan avsky för vad "framåtskridandet"
åstadkommit med nutidsmänniskan att hon främst
tagit fasta på den andra Selma Lagerlöf, hon
som stod i så fruktbart förbund med urgammal
folklig visdom och elementära livskällor.
Elin Wägner har inte tvekat att ta upp
frågan om vad Selma Lagerlöfs lyte betytt för
hennes utveckling. Vad detta livet igenom kostat
henne av både fysiskt och psykiskt lidande, gör
man sig ingen föreställning om. Men med det
onda benet förknippades hennes egen
upplevelse av undret, som måste ha grundlagt en
orubblig övertygelse redan hos den lilla flickan
och senare i olika skepnader skulle återkomma
i hennes diktning. Ur de förödmjukelser som
lytet vållat en ung kvinna med starkt
temperament, ty det hade hon, stiger
kompensationsbehovet med bjudande makt, begäret efter
berömmelse och guld, drömmen att med sina
andliga gåvor vinna den ömhet och kärlek,
som hon sedan tidiga barnaår törstade efter.
Hon ville vinna de mångas beundran, men hon
ville också vinna en enda. Hon misslyckades
i det sista, men detaljerna äro alltjämt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
