Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
merade kritik som är så hälsosam för alla
konstutövare. Länge satt misstänksamheten i
honom att hans konst bedömdes efter annan
måttstock än hans kamraters, men den
framtvingade också den skoningslösa självprövning
som varit en så viktig tillgång för honom. Om
detta biktar han i breven till sin närmaste
förtrogna, modern, som med aldrig svikande
kärlek följde honom i allt han företog sig.
Drottningens egna bidrag till brevsamlingen äro
blott några fragment, hon är mestadels den
osynliga lyssnerskan, men genom det sätt på vilket
sonen anförtror sig åt henne formar sig för
läsaren en bild av henne som avsevärt skiljer
sig från den officiella. "Breven berätta" är inte
bara en memoarbok, den är ett vackert
äreminne över en mor.
Som reseskildrare visar sig prins Eugen vara
en mycket underhållande bekantskap. Om
reseskildringar i allmänhet vore skrivna med så
mycken intelligens och iakttagelse, så lagom
mycket humor och spetsighet, så frasfritt
men ändå målande som dessa beskrivningar
av lyckliga dagar i Italien, Frankrike och
Spanien skulle genren stå högre i kurs än den
gör. I begränsningen visar sig mästaren, heter
det, och prins Eugen faller sannerligen inte
för frestelsen att breda på när han har en
godbit att berätta. Det är något suveränt över hans
sätt att låta undslippa sig liksom i förbigående
att han på en bjudning hos prinsessan Bibesco
i Paris 1888 träffade Anatole France, som
insomnade vid åhörandet av Beethoven, eller
att Zorn råkade ut för samma malör den gång
Tor Hedberg hemma hos prinsen läste högt ur
manuskriptet till "Karolinerna", för att inte
tala om det tillfälle då Albert Engström
dansade hambo med Ellen Key. Sådant är
obetalbart, men det får sig anvisat precis det
utrymme som anstår det i sammanhanget. Ty den
som skrivit dessa brev är upptagen av något
vida allvarligare än att samla pittoreska
intryck och anekdoter, nämligen av att finna sin
rätta väg som konstnär och människa. Hur
blygsamt än dessa minnen äro framlagda kunna
de inte undgå att väcka vår beundran för det
sätt varpå prins Eugen förmått fullfölja sin
konstnärliga kallelse utan att svika sitt ansvar
som samhällsmedlem och världsmedborgare.
Georg Svensson
Porträtt av en skådespelare
PER LINDBERG: Gösta Ekman.
Skådespelaren och människan. Natur och Kultur
1942. 12:—.
Vår onekligen mycket fattiga litteratur om
teater och teaterns män har denna höst fått ett
ovanligt och intressant tillskott genom Per
Lindbergs monografi över Gösta Ekman. Det
är ett verk, som man kan lägga många
synpunkter på, litterära, psykologiska, mer eller
mindre fackmannamässiga, men en sak är
ofrånkomlig: den är en levande skildring av
en människa, för vilken de bräder som
föreställa världen var det riktiga, det sanna livet.
Den är skriven av en man, som stod denna
människa mycket nära och som under många
år kunde följa honom i hans sceniska arbete
och se hur han steg för steg utformade sina
viktigaste rollskapelser. Det är en väns
biografi, den är kanske partisk för den
hädangångne, men den blir aldrig till fadd panegyrik.
Den är framför allt okonventionell i sin stil
och sin hållning, alltigenom präglad av
entusiasm för sitt ämne. Tam är den aldrig;
tvärtom kunde man kanske på en och annan punkt
tycka att polemiken mot vissa personer och
institutioner borde inte hållits inne men givits
en mer objektiv motivering.
Det var under Konserthusteaterns glanstid
som samarbetet mellan regissören Per
Lindberg och skådespelaren Gösta Ekman inleddes
— till stor båtnad för svenskt teaterliv. Men
Lindberg hade naturligtvis långt tidigare haft
nära kontakt med skådespelaren och sett hans
rollprestationer. Det slår en vid läsningen om
Gösta Ekmans tidigare år på scenen, vilka
stora svårigheter han i själva verket hade att
övervinna. Författaren framhäver dem också.
Gösta Ekman hade först och främst utseendet
mot sig: han var helt enkelt för bildskön, och
de lättvunna segrar han vann särskilt hos den
kvinnliga publiken kommo att ligga honom
i fatet. Men det fanns hos honom ämne till
något annat än enbart en feterad primo
arnö-roso: han visade det ganska tidigt, om också
endast glimtvis. Den sega energi med vilken
han grep sig an sin egen inre utbildning, är
något beundransvärt. Han växte med sina
uppgifter. Den som en gång sett honom på Svenska
Teatern i hans egentliga genombrottsroll, som
834
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
