Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i den försvunne pistoljonen Anderssons
postväska, som av en slump återfinnes efter nära
femtio år, visar sig nästan undantagslöst vara
inte dem som man aldrig upphörde att vänta
på och drömma om utan helt vanliga och
intetsägande försändelser. En fin ram kring en
novellsamling alltså och dessutom en röd tråd
som stoppar för nästan hur många brustna
illusioner som man önskar trä på den. Som en
de vårdade söndagsbilagsnovellernas
Schehere-zade varierar också författarinnan med lätthet
temat i ett femtontal noveller, berättade på ett
alltigenom hävdvunnet sätt. Den försvunne
postiljonen är en förströelsebok men utan
lyckliga slut och med ett allvarsord med på färden:
att man inte ska leva sitt liv i ofruktbara
drömmar. Motiven har den yttre sannolikhet
som sedan realismens genombrott återfinnes
i nästan all underhållningslitteratur. Den inre
tillhör ju en anspråksfullare genre. Nackdelen
— eller fördelen — med att bli så att säga
förströdd utifrån är bland annat att ett
familjedrama, där fadern i tur och ordning slår ihjäl
sina barn, därigenom ter sig lika enkelt och
lika litet uppskakande som en gudskelov
äntligen fullbordad förlovning. Knut Jaensson
JASCHA GOLOWANJUK: Främling i eget
land. Wahlström & Widstrand
1942. 13: 50.
Man har vid det här laget läst åtskilligt om
de tsarryska godsägarnas självsvåld och
despotism och om revolutionens excesser. Härvidlag
har Jascha Golowanjuks roman, som handlar om
denna tid, inget väsentligt att tillägga. Dess
förtjänster är att söka på annat håll, i fabuleringen
och i utformningen av de enskilda gestalternas
karaktärer och öden. Författaren är av allt att
döma en boren sagoberättare. Just denna
blandning av groteskt fantasteri och rå naturalism är
kännetecknande för de österländska sagorna.
Men när han använder sig av denna teknik i en
sedeskildring med historisk bakgrund, måste
resultatet bli förbryllande. De groteska
figurerna och deras sällsamma öden sticker alltför
bjärt av mot en verklighet, som vi själva lärt
känna genom mer sakliga vittnesbörd.
Visserligen har vi svårt att överhuvudtaget yttra oss
om vad som är äkta i en rysk
människoskildring med dess grälla effekter. Den försupne
generalen, den helgonlike Anatoly och den
härsklystna Varvara kan måhända accepteras
med tanke på den passionernas elefantiasis,
som hänger samman med det slaviska kynnet.
Men inte ens hänsynen till detta kynnes
särart kan få oss att godta sådana
melodramatiska standardfigurer som den demoniske
förföraren Albinsky och pensionsoskulden
Kate-rina, som tror sig ha blivit med barn genom
en kyss. Bäst har nog författaren lyckats med
emiren av Bucharas son, den lille Abdallah
med sitt gulbleka ansikte och sin gördel, som
var översållad med ädla stenar. Här glimmar
det till av den äkta sagan, och i den miljön
hör, som sagt, häxmästaren Jascha Golowanjuk
rätteligen hemma. Töre Zetterholm
ARTHUR WIELAND: Utter-Anders. Bonniers
1942. 6: 50.
"En kan inte bare holla seg te noktra fakta
ifrå början å te slut när en berättar, för då
blir dä inte bra. Hovvesagen ä atte dä
rimmar", säger Utter-Anders till sin vän
skådespelaren och författaren Arthur Wieland och
fastslår därmed en konstnärlig sanning. Det
visar sig också i fortsättningen, att han kan
tillämpa denna insikt. Han ljuger bra. Eller
om det är Arthur Wieland. Man är nämligen
inte alltid fullt säker på identiteten. Det
händer, att det smyger sig in ett och annat uttryck
i Utter-Anders’ historier, som man har en känsla
av att det skulle passa bättre i Arthur Wielands
mun. Men det är undantagsfall. I regel är
ordval och uttryckssätt sådant, att man tycker sig
lyssna till den gamle skärkarlen, där han sitter
i krogkammaren eller utanför, sjöboden och
underhåller sin vän med "skröner" om
stormfärder och utterjakter eller om de pittoreska
personer, som förr befolkade skärgården
mellan Styrsö och Lysekil. För några skisser och
historier av mera aktuellt snitt svarar
författaren själv. Det är några snapshots ur det
dagliga livet i den bohuslänska skärgården
under pågående krig: minsprängningar
utanför tremilsgränsen, minor i näten, minor
nedanför stugfönstren, sorgklädda kvinnor på
skärgårdsbåten, sillfångst på söndagen ... Arthur
Wieland berättar och beskriver både åskådligt
och rappt, han har humor och han har fantasi.
Därtill kommer en egenskap, som också är av
vikt för att det som man berättar skall bli bra:
han är koncis. Det ska bli intressant att få se
842
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
