Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
manbrottet gjordes rent genialt med små medel,
som jagade kalla kårar efter åskådarens rygg.
Men i lyckostunderna övertygade han ej. Rollen
kräver där en större fond av generositet och
värme, dessutom vanställdes tolkningen
genomgående av benägenheten för sluddrig diktion.
Med Elsa Widborg som den första hustrun var
det tvärtom. Suverän teknik; en suggestivt
genomförd neurotisk karaktärsstudie, men icke
den rätta; icke pjäsens bondkvinna, ingen
bondkvinna alls. Hon slog ett hål i hela
skådespelet, och i hålet satt: Elsa Widborg.
För regien stod teaterchefen Hammaren
själv. Ur ensemblesynpunkt nåddes
höjdpunkten i den skärande scenen med bönemötet. Den
var sällsynt väl genomarbetad och torde sent
glömmas. Ebbe Lindé
Min syster Eileen av Joseph Fields och
Jerome Chodorov. Vasa-Teatern.
Denna dramatisering av en populär
memoarbok, utförd av ett par på den här sidan hittills
obekanta pjäsmakare, har uppenbara likheter
med Hart och Kaufmans crazyfarser "Han som
kom till middag" och "Ut till fåglarna".
Komiken består i att under största möjliga
bullereffekter och enkla ehuru vansinniga
slapsticksituationer på minsta möjliga utrymme, i det
här fallet en bohemlya i Greenwichkvarteret
i New York, sammanföra ett obegränsat antal
disparata personer i mer eller mindre
fantastisk kostymering. De två landsortssystrarna
som kommit till metropolen för att slå sig fram
som respektive författarinna och skådespelerska
bli sparvar i en tranedans av kokotter,
halvherrar, en fotbollsspelare som hela tiden
uppträder i idrottsdräkt (modell svenskt C-lag),
brasilianska kadetter, en kosack, en oljig
grekisk hyresvärd och för att citera
programmet "folk som går förbi". Skojet med den
vidrige greken och den endast i amoröst avseende
anfallsdugliga brasilianska krigsmakten daterar
stycket till före Amerikas uppslutning i kriget.
Det fyller onekligen höga krav på omväxling
med alla dessa människor som störta in och
störta ut (när de inte bäras eller sparkas ut),
men det kan bli för mycket även av omväxling.
Den här sortens bråkhumor roar inte svensk
publik, vilket teaterdirektörerna vid det här
laget borde veta, och den kan inte illuderas av
svenska skådespelare — som inte äro uppfödda
med den amerikanska jargongen. Det värde
pjäsen till äventyrs har ligger i teckningen av
de båda systrarna, i synnerhet då den
oskuldsfullt oansvariga Eileen, som i Liane
Lindens framställning blev en ganska bestickande
illustration till satsen att för den rene är
allting rent. Den unga, fantastiskt gracila aktrisen
fyllde sin roll med fnitter, putningar med
munnen och nervösa armrörelser så väl att det
var omöjligt att avgöra var hon själv slutade
och rollfiguren tog vid. Intelligenta artister
som Irma Christenson, Gunnar Sjöberg och
Toivo Pawlo gjorde naturligtvis det bästa av
sina uppgifter, men nog var det i stort sett
förslösad ambition. Himlaspelets regissör Gösta
Folke var här långt borta från Dalom och
föreföll inte alltid så hemmastadd vid
miljöteckningen — de flesta uppträdande sågo ut att
aldrig ha varit närmare Greenwich \illage än
Kungsholmen —, men han höll farten hög och
kunde ju inte hjälpa att det inte finns
någonting som i längden verkar så uttråkande som
ett oavbrutet crescendo. Georg Svensson
Vid landsvägen och Björnen av Anton
Tje-chov. Stockholms Studentteater.
Om bönderna i den ryska litteraturen före
Tjechov brukar det sägas att de liknar ikoner;
det var först Tjechov, sedan Gorkij och Bunin,
som skildrade byarnas bönder sådana de var.
Tjechovs tidiga enaktare "Vid landsvägen",
som man fick se vid en av Studentteaterns
friskaste aftnar under de sista åren, är sålunda
i allra högsta grad ett pioniärarbete och har
kanske också sitt största intresse som sådant.
Den dramatiska vitsen i stycket, med den
försupne herremannen som träffar sin kalla och
sköna, förlupna hustru på en krog vid
landsvägen, verkar åldrad litteratur, men
miljöskildringen, de fattigas kollektiv, som i krogrummet
talar med olika stämmor och i olika röstlägen
men om samma betryck, hade bevarat mycket
av sitt liv. Det bästa man kan säga om pjäsen
är att den i vissa ögonblick erinrade om
Hedenvind-Erikssons märkliga berättelse om den lilla
värmestugan i ödemarken, "Tiden och — en
natt". Det andra stycket, "Björnen", var ett
"skämt i en akt" om en borgenär som kommer
för att kräva pengar av en vacker ung änka
och förälskar sig i henne, och det var ett
mycket enkelt skämt, tydligen av samma slag
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
