Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Man nämner filmen med respekt för dess
konstnärliga halt. Den hör till det lilla fåtal
svenska filmer från de senaste femton åren,
som inte ett ögonblick verkar dilettantiska
— vad regissören velat genomföra, det har
han också genomfört. Men den bygger på en
uppfattning av filmens väsen, som inte blott
gör den "olik alla andra", utan också är i
grunden förfelad. Nils Beyer
Kan doktorn komma? Rolf Husberg.
Sandrew-Bauman-Film.
Det är Einar Wallquists bekanta
lappmarksskildringar, som bestått materialet till denna
i många avseenden stilfulla svenska film.
Konstnärligt är den föga märklig, och den
framträder väl inte heller med några anspråk i den
vägen: meningen har varit att ge en
dokumentarisk skildring av en läkares strapatsfyllda
gärning i ödebygderna och samtidigt fånga
några glimtar av det liv, som leves av
människorna där uppe bland fjällen.
Filmen hör alltså till en kategori, som på
de senaste åren blivit populär här i landet:
dokumentärfilm med skådespelare och några
flyktigt utförda småintriger i stället för en
genomförd handling. Genren har det emot sig,
att den egentligen inte är någon genre. Den
står med ena benet i reportaget och det andra
i dramat, utan att riktigt vara någotdera. Men
sällan har resultatet blivit så lyckat som här,
och det beror framför allt på det fina allvar,
som präglar de olika skådespelarprestationerna,
framför allt Olof Widgrens framställning av
"doktorn", och som ger hela filmen
intellektuell hållning. Dessutom fängslas man av
naturbilderna, som inte blott framstår som en
dekorativ bakgrund till de människoöden, som
skymtar förbi, utan som direkt förklaring till
dem. De är präglade av ensamheten, de väldiga
avstånden, vildmarkens lag om inbördes hjälp.
Det hela kulminerar i en sjuktransport utför
skummande forsar. Det är bilder, som tål att
jämföras med den svenska filmens klassiska
forsfärd i "Sången om den eldröda blomman",
och som regissören Rolf Husberg har all heder
av. Nyttig är också den påminnelse vi får
om ambulansflygets betydelse i dessa trakter
— dubbelt värdefull i en tid, då vi tyckt oss
ha anledning förbanna människans erövring av
luften. Den förstärker intrycket av en vacker
och vederhäftig film om det fredliga
kulturarbetets heroism. Nils Beyer
Guldfeber. Charles Chaplin. United Artists.
Chaplin, som lär ha blivit mycket besviken
på inkomsterna av "The Great Dictator", har
för att reparera sina finanser låtit renovera sitt
mästerverk från 1925, "Guldfeber", genom att
förse det med musik och en av honom själv
intalad vägledande text. Talet ter sig mera
överflödigt här än i de engelsktalande
länderna, där man nu slipper de störande
intryckta texterna. Ibland återger talet den dialog
som försiggår i bilden, då blir Chaplin i
tillfälle att själv tala som "the little fellow", vilket
skapar en rätt besynnerlig effekt. Musiken är
givetvis ett pius av fyllighet och suggestion.
När man efter sjutton år återser "Guldfeber"
konstaterar man att dess komiska verkan inte
slagit av sig det minsta. Vad man skrattar mest
åt må vara en smaksak, för egen del vek jag
mig kraftigast under dansscenen när Chaplin
bundit upp sina byxor med ett rep vid vilket
en fruktansvärd by racka råkar vara förtöjd.
Den scenen minns jag däremot inte alls från
förra gången, då måltiden på skon,
kurra-gömmaleken med björnen och det på
avgrundens brant balanserande huset gjorde det
djupaste komiska intrycket. De två sistnämnda
momenten äro underbaraste slapstickhumor,
medan måltiden nu ter sig förmer än så, en av
konstens stora måltidsscener, ohygglig som en
goyaetsning, fascinerande naturvidrig som en
surrealistisk fantasi och ändå vacker och from
som en nattvard. Chaplins farssituationer äro
på detta sätt oftast brutna i fasetter; det
komiska balanseras av det hemska
(hungerfantasierna och den mordiska kampen om
guldet), det patetiska (dansen med
mandelbröden och den intorkade nyårsfesten), det
ursinniga (glädjeutbrottet med den
sönderspar-kade dunkudden, gubbarnas dans på krogen).
Chaplin undviker med genial intuition det
tröttande hos en entydig komik, men nästan mera
beundransvärd är hans förmåga att utlämna
sin vagabondfigur åt medlidandet utan att
ockra på det. Det är i sanning märkligt att just
Chaplins konst, som vänder sig till och når den
bredast tänkbara publik, skall i fråga om de
känsloyttringar den väcker vara det mest full-
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
