Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - För boksamlaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR BOKSAMLAREN
för om de skola samla Hermann Stehr eller
Thomas Mann, måste det till den tyska
biblio-filiens ära sägas ifrån, att åtminstone i
Tyskland ingen samlare frågar efter Hermann
Stehr. Men Plesner har nu en gång satt sig
före att införa läsaren i den "stora
biblio-filiens" förlovade land. Säg mig, vilken
samlare du beundrar, och jag skall säga, om du
verkligen kan vara min förare genom öknen.
Vad är det då för egendomligt med Einar
Christensen, en samlare av "europeiskt format",
för vilken Plesner hyser en — jag skulle vilja
säga — olycklig kärlek? Denne kan
naturligtvis skilja på "issues", "first editions" och
"impressions", han sparar alla bokomslag,
vilka naturligtvis måste vara obeskurna ("med
Skæg"), han låter binda dem i möjligast
stiltrogna dyra halvfranska eller hela skinnband
av Baden och Kyster. När han skall vara ännu
mer "fransk", låter han "späcka" sina böcker
till exempel med brev av diktaren och får
därför hederstiteln biblioautografil. En sådan
samling innehåller naturligtvis "alle store ting",
eftersom samlaren, som författaren skriver, haft
tillräckliga medel att på den internationella
bokmarknaden utvälja precis vad han önskat.
Om också därigenom ännu ett exemplar av
Fer-miers généraux’ upplaga av Lafontaines "Contes
et nouvelles" eller av första upplagan av Goethes
"Faust"-fragment hamnat i Danmark, så kan
man fråga sig, huruvida verkligen den danska
bibliofiliens "Stand og Stade" därigenom
verkligen berikats. Inför sådana samlingar kommer
man alltid att ställa sig den frågan: Hur
mycket skulle man icke ha kunnat uträtta med
dessa tydligen stora penningresurser, om de
använts med förstånd? Just om den förmögne
samlaren gäller satsen, att "in der Begrenzung
zeigt sich erst der Meister". Detta är dock endast
en bianmärkning, ty vi vilja gärna låta varje
samlare bli salig på sin fason. Det finnes
emellertid ett annat och enligt min åsikt mera
betänkligt drag hos denna samlartyp. Han
löper fara att bli en pedant utan förståelse för
den enskilda boken, som är ett stycke liv och
har ett eget personligt öde. Naturligtvis kan
ett Bodonitryck eller en fransk eller engelsk
praktupplaga från 1700-talet icke ha nog breda
marger och vara i nog utmärkt tillstånd för
att dess egenartade skönhet skall kunna komma
till sin rätt. Men tag ett skönlitterärt arbete.
Är icke ett sådant mycket värdefullare, om det
bär spår av någon, för vilken det varit en
trogen ledsagare i glädje och sorg? Jag menar
då naturligtvis inte att en fläckig bok skulle
vara att föredra framför ett snyggt exemplar.
Men den i våra dagar allt oftare framträdande
förkärleken hos samlare för oanvända
exemplar förbiser därvid fullständigt att en bok
skall ha "levat" och att spåren av detta liv
inte äro någon skam för en bok. I avseende
på vissa böcker, till exempel folkböcker,
flygskrifter med mera, är det ursprungliga skicket
nästan till och med en förfalskning av deras
ursprungliga liv. Att tvätta böcker kemiskt
endast för att få fram den ursprungliga
fläckfriheten borde straffas med fängelse. Och
liksom ett marokängband passar till den franska
illustrerade boken från 1700-talet och gör den
med rätta rar och värdefull, så är för
1700-talets Tyskland med dess ekonomiskt låga nivå
ett enkelt kalvskinnsband en sällsynt
kostbarhet. I allmänhet kan man säga, att en bok är
i sitt rätta skick, när den är bunden i det
originalband, i vilket den levat sitt liv. Och
även om alla Plesners franska bibliofila gudar,
Nodier, Pixérécourt och vad de alla heta,
"visste vad de ville", så anser jag dock — och
jag vet, att även andra samlare i vår tid också
anse det — att alla slags praktfulla och
dyrbara moderna "stilband" till en gammal bok
höra till samlarens ungdomssynder. Hur
innerligt och äkta verkar icke ett nött, tidstypiskt
pappband vid sidan av en främmande och
kall imitation. Om man vill bevara
originalomslagen, finns det andra och billigare sätt
att göra det — utan att skada bokens "korpus".
Likaså bevarar man alltid autografer och dylikt
mycket bättre separat än genom att sätta in
dem i böckerna, även om man löper den risken
att aldrig kunna bli kallad biblioautografil. Att
känna till originalupplagornas första, andra
och tredje tryckning innebär naturligtvis en
viss bibliofil tillfredsställelse, men det är icke
den enda lyckokänsla, som kan beskäras en
boksamlare. Det tanklösa efterapandet har
gripit omkring sig bland samlare, och dock
borde väl icke finnas något mera individuellt
än en boksamlare. Just härifrån Norden med
dess utpräglade förståelse för individualiteten
borde kravet på en större förståelse för bokens
individualitet utgå. Därför kan jag icke heller
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
