Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Överhuvudtaget följer Siwertz Shakespeares
"Julius Caesar" farligt nära i hälarna. Det är
alldeles samma tidsavsnitt han valt, och de
båda dramernas handlingskurvor sammanfalla
tämligen exakt, varjämte en hel del detaljer,
såsom Caesars misstro mot Brutus och Cassius’
magerhet, Porcias dolkstyng i benet, de
anonyma hetsbreven som Brutus får mottaga,
apostrof eringen av Cassius’ motvilliga, glädjelösa
leende, gå igen hos Siwertz. En nyhet är
Kleopatras tämligen osannolika närvaro i Rom, som
inte är av någon avgörande betydelse för
dramat men ger det ett ur publiksynpunkt
välbehövligt tillskott av pikanteri och kvinnlig
fägring.
Dramat har inte mindre än sex akter. I första
akten exponeras karaktärsskillnaden mellan de
två huvudpersonerna i en beundransvärd
dialog, där nästan varje replik är en aforism.
Meningsskiftet gör sig bättre vid läsning än
på scenen, där replikerna glida förbi den ännu
inte tillräckligt orienterade och av den ståtliga
dekorationen bländade åskådaren. Paradoxalt
nog är det heller ingen bra metod för
dramatisk karakterisering att låta figurerna säga
sanningen om sig själva och varandra, så som
Caesar och Brutus här göra. Det är bättre med
indirekta avslöjanden och psykologiska
pusselbitar, som åskådaren själv kan lägga ihop till
en helhetsbild. Lyckligt är inte heller att även
andra akten, i Kleopatras budoar,
huvudsakligen tilldrar sig på det spirituella
resonemangets plan. Med sina många citat och
allusioner blir dialogen dessutom inte lättillgänglig
för dem som inte just läst på sin historia. De
tredje och fjärde akterna, då mordhandlingen
först mognar i Brutus’ bibliotek och sedan
utföres i curian, äro avgjort av starkare verkan.
Här är det inte en intelligent essayist utan en
verklig människoskildrare som hållit i pennan.
Den följande akten från Palatinen, där de
sam-mansvurna stuckit sig undan för att undgå
folkets raseri och med grämelse få bevittna hur
Antonius tar ledningen över massorna, är ett
sannskyldigt paradnummer i bästa
nyromantiska stil, som inte blir mindre romantiskt av
att Kleopatra uppenbarar sig i sällskapet. Det
är något av Blåkullastämning över scenen när
Kleopatra avtecknar sig överst på klippan och
slår sig för sitt blottade bröst, medan
eldskenet från Caesars likbål upplyser natthimlen.
Dekoratören hade också sin andel i detta
häx-makeri: att Palatinen redan då var en ruin
och ett rövarnäste är kanske möjligt, men att
bland ruinerna en huvud- och armlös
nike-skulptur skulle skrida fram förefaller inte
vidare troligt. På all denna bravur följer så
den sista akten som ett milt adagio; ensam
med sin trogne Strato inför de eviga
stjärnbilderna kastar sig Brutus med filosofisk
fattning på sitt svärd och dör med Caesars namn
på läpparna.
Om man bortser från ett visst effektsökeri
här och var i scenbilderna — utom det redan
påtalade exemplet kan skulpturarrangemanget
i biblioteksrummet anföras — var det en
praktfull inramning Alf Sjöberg och
Sven-Erik Skawonius givit stycket. Spelet var
också bra på alla viktiga händer. Främst bör
Olof Widgren nämnas; skådespelaren
övertygade oss verkligen om att det svårmod som
vilade över hans Brutus var något mera än
en pose och att Brutus var av finare virke än
sin omgivning. Uno Henning hjälpte honom
kanske litet väl mycket därvidlag genom att
understryka det matfriska, nästan bondskt
robusta hos den åldrande Caesar. Han blev
litet för mänsklig och litet för litet genial. Som
Cassius var Gabriel Alw nog bra, men spökade
inte major Canitz från "Döbeln" litet väl
kraftigt i uppläggningen av masken och plastiken?
Inga Tidblad var bra liten i numret för att
framställa historiens ryktbaraste manäterska
och verkade snarast flapper, men författaren
har ju mött henne på halva vägen genom
att karakterisera Kleopatra som den egyptiska
vildkattan. Bland de övriga rollerna fäste man
sig särskilt vid Rune Carlstens delikat
utmejslade Ciceroporträtt. Georg Svensson
Fadren av August Strindberg.
Blanche-Tea-tern.
För att fira nittiofyraårsdagen av August
Strindbergs födelse ställde Harry Roeck Hansen
in "Väninnor" för en kväll och gav "Fadren",
som sedan 1915 endast varit en tillfällig gäst
på stockholmsscenen. Mottagandet blev så pass
varmt att pjäsen gavs vid ytterligare två
föreställningar. Men det räcker inte, teaterchefen
får nog låta den komma igen när publiken
äntligen tröttnat på de två väninnornas
dividerande. Det var nämligen ett ståtligt fram-
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
