Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
mjukt framglidande, vardagsnaturliga men
ändå distinkta dialog.
Kvinnan i sin blomning är en trettiosjuårig
parisiska med en just vuxen dotter och en man
som inte har mycket tid över åt henne. Madame
Salvat är en högst intagande dam, som börjat
bli medveten om att livet gått förbi henne utan
att ha givit henne så värst mycket mer än sin
komplimang. Dottern är typen för den moderna
flickan, till det yttre cynisk och självsäker,
innerst inne känslig och rådlös. Hon har valt
sin stil delvis på trots mot moderns förfinade
charm och kvinnliga fulländning. Mellan mor
och dotter råder ingen verklig förståelse, trots
moderns goda vilja. När en ung man som
presumtiv måg uppenbarar sig i familjen, tror
sig madame Salvat i honom se den rätte
förmedlaren mellan henne och dottern. Han har
just de egenskaper hennes egen make i så hög
grad saknar, ridderlighet, allvar, känslodjup;
han skall kunna ge dottern allt det hon själv
måst försaka. Med sitt ödmjuka, ömt
moderliga sinnelag faller det henne inte in att hon
genast förälskat sig i den unge mannen. Men
dottern är skarpsyntare, hon inser vad som
håller på att ske, och i desperat oppositionslust
mot modern driver hon de två i armarna på
varandra. När de i sista akten komma till
jublande medvetande om varandras känslor, är
dottern redan borta ur pjäsen, till synes
lyckligt gift med en man som bättre passat ihop
med hennes typ. Det är bara den
uppmärksamme åskådaren som helt förstått att bakom
hennes reträtt gömde sig en känslans tragedi.
Man har sett en kvinna blomma upp på nytt,
och det är mycket vackert och förtjusande. Men
man har också sett frosten ta en blomma som
ännu bara var i knopp, och det är litet vemodigt.
Moderns och dotterns fint kontrasterade
roller äro lika viktiga. Nya Teatern har lyckats
besätta dem med de rätta skådespelerskorna.
Alice Eklund var som modern kanske inte
riktigt trettiosju år, men på spelets grace och
mjukhet fanns ingenting att anmärka. Hon
illu-derade verkligen en dam av värld och hjärta,
hon var virtuos i repliken men också något
mer: älsklig och påtagligt medryckt, särskilt i
de svåra slutscenerna. Agneta Lagerfelt måste
ha ännu mer beröm med hänsyn till sin ringa
scenvana. Rollen ger möjligheter till
chargering, men hon gav den utan falska tonfall
och billighet. Fröken Lagerfelt är tydligen en
liten personlighet som man hädanefter kan
räkna med i ingenyfacket. Som älskaren var
Nils Kihlberg inte så bra. Rollen kan inte vara
särskilt entusiasmerande, men nog hade den
kunnat klaras litet mindre beskedligt. Ibland
rörde sig Kihlberg på scenen som om han
snarare var nyanställd betjänt än blivande måg
hos herr automobilfabrikanten. Järrel gjorde
denne äktparisiske familjefader med rolig
uppsyn av elegant babian och sade sina knapriga
repliker på ett oefterhärmligt sätt. Bengt
Ekerot och Willy Peters voro ett par lustiga
pjattar; särskilt den förre har uppenbar komisk
fantasi. Georg Svensson
PÅ tåget av Stig H. Dagerman. Tunneln av
Pär Lagerkvist. Människosonen av Sven
Samuelson. Stockholms
Konstnärliga Experiment-teater.
Sämre kan en skara teaterbitna ungdomar
ta sig för än att grunda Stockholms
Konstnärliga Experiment-teater, som utan all falsk
blygsamhet den 29 januari offentligt framförde tre
svenska enaktare i en N. T. O.-lokal vid
Ringvägen. Kretsen rymmer även dramatiska
för-fattarämnen, som svarade för två av pjäserna,
den lilla putslustiga sketchen "På tåget" samt
den mer ambitiösa scenfantasien
"Människosonen", där "Ärans fält", "Undret vid Verdun"
och andra kända krigspjäser satt tydliga spår.
Att införa Frälsaren på scenen i full
strål-kastarbelysning var emellertid en svår
smaklöshet, som får skrivas på det ungdomliga
oförståndets konto. I övrigt konstaterar man gärna,
att de unga aktörerna voro märkbart gripna av
sina uppgifter. Allvar och entusiasm i förening
är något av det vackraste som finns hos unga
människor, och i Pär Lagerkvists "Tunneln"
lyckades dessa amatörer rentav trolla fram en
smula av den atmosfär och stämning, som äro
styckets egna. Huvudförtjänsten härav tillkom
Lars-Erik Löfman, den unge man som med
mycket diskreta medel spelade Herrn med
puckel, och som även i de andra enaktarna
tilldrog sig uppmärksamhet genom sitt vårdadf
och distinkta tal. Det kan gott tänkas, att man
i framtiden får höra talas om både honom och
några av de andra ungdomarna; i varje fall
vill man gärna önska dem lycka till i ett
vällovligt företag. Holger Ahlenius
* BLM 1943 ii
145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
