Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i sin strama behärskning vibrerande och varm,
som vision och dikteriskt uttryck lika
storslagen. En sådan dikt kan komma en att inse
det rättmätiga i de erkännsamma ord, som
Heidenstam 1912 fällde i Svenska akademien
om Wirséns gåvor som skald.
Johannes Edfelt
Roman om
antidiktatur-kämpe
HARRY BLOMBERG: Mäster Jacob.
Wahlström & Widstrand 1942. 9: 50.
Den dokumentariska historiska romanen
synes för närvarande uppleva en renässans.
Gärna väljer man sådant historiskt stoff, som
ger möjligheter till paralleller med nutiden.
Man fördjupar sig i en gången tidsepok och
låter dess vittnesbörd mot tidens gudar tala
sitt språk till oss. Därmed vinner författaren
ett fördjupat perspektiv åt tidsdebatten, och
han kan kläda sin egen opposition mot
tids-företeelserna i den historiska saklighetens
brokiga mantel.
Man spårar sådana avsikter bakom Harry
Blombergs senaste roman, "Mäster Jacob".
Huvudpersonen är en historisk gestalt, prosten
Jacob Boëthius i Mora, som levde på Karl XI: s
ooh Karl XII:s tid. Han har gjort sig ett namn
i historien som oppositionsman mot det
karolinska enväldet. Vi få i romanen följa ett
avsnitt av denne intressante och gåtfulle mans
drama.
Under själva kröningsriksdagen 1697, då
Karl XII besteg Sveriges tron, ankommo två
besynnerliga skrivelser från prosten Boëthius,
den ena var ställd till kungen själv och rörde
sig om suveränitetsformlerna från 1693, och
den andra var riktad till ärkebiskopen och
rörde kungens makt i de kyrkliga
angelägenheterna. Den första skrivelsen innehöll
anmärkningar mot 1693 års riksdagsbesluts
vändningar, att kungen icke skulle vara ansvarig
inför någon på jorden för sina handlingar, och
att han skulle styra riket "efter eget behag och
som en kristlig konung". Boethius’
anmärkningar formade sig i sak till ett klart angrepp
på enväldet som sådant, fastän han i
skrivelserna sade sig endast vilja ha upplysningar på
dessa "dunkla punkter". Han förstod ej att
kungen kunde vara så förmäten, att han ville
styra utan att taga hänsyn till sitt folks
representation. Och hur skulle han kunna utföra
konststycket att både styra efter eget behag
och som en kristen konung? En kristen borde
väl rätta sig efter Guds behag och inte efter
sitt eget! Och kungens makt över kyrkan var
i själva verket cesareopapism. Man ville göra
riket till "ett påvedöme och kungen till en
Antikrist". Vid sidan av kungen skulle
riksdagens och "församlingens" representanter
styra riket och kyrkan.
Angående bevekelsegrunderna till sin aktion
lämnar oss Boëthius tydligt besked. Han
känner sig som en gammaltestamentlig profet,
kallad av Gud att gå till rätta med dessa
missförhållanden på högsta ort. Enväldet stred mot
Guds ord i bibeln, den "förbannade fransöske
souverainité", som han längre fram uttrycker
sig, är ett djävulens påfund, påhittat av
Ludvig XIV, vilkens namns talvärde var detsamma
som vilddjurets i Uppenbarelseboken, 666!
Vad hövdes en 1600-talsteolog mera bevis!
Att enväldet var klar synd och ett brott mot
Guds majestät, framgick dessutom av landets
olyckor. De voro ett Guds straff över folket,
missväxten, som flera år härjat, Karl XI: s
sorgliga, förtidiga död, slottets brand. Tecknen
på himlen voro också klara. Nyss hade en svart
krona visat sig i skyn. Inför åskådarnas
förskräckta ögon hade den förvandlats till levrat
blod! Olyckor fanns det tillräckligt av i landet
och flera bådades av himlens tecken! Här
gällde det att göra bot på högsta ort för att
blidka Israels hämnande Gud!
Boëthius anklagades för högförräderi. Man
skulle en gång för alla statuera ett exempel för
de upproriska bönderna ooh deras ledare.
Processen tog över ett halvt år. Förgäves försökte
man få den halsstarrige prästen att återkalla.
Han dömdes till döden men benådades utan
egen begäran till livstids fängelse på Nöteborg.
Romanen slutar i och med domen. Boethius’
fängelsetid (till 1710) är dock av stort intresse
för den psykologiskt intresserade. Kanske
Blomberg har tänkt sig en andra del?
Av dessa antydningar om händelseförloppet
torde framgå, att här föreligger ett rikt stoff
för en romanförfattare. Blomberg har också
vetat att göra bruk av materialet. Helst dröjer
153
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
