Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Allt i antologien är emellertid synnerligen
läsvärt och åtskilligt är av högsta klass.
Antingen det är fråga om en första eller en
förnyad bekantskap tar väl lite var med nöje
del till exempel av Conrads berättelse om
sjökaptenen och den förrymde dråparen, med dess
pressande psykologi som har drag både av
mystifikation och av ångestfyllt personligt
komplex; likaså av Cervantes’ pikareska
gangsterhistoria och av Ljeskovs äktryska
förening av saga och realism i "Den
förseglade ängeln"; av Kellers seldwylahistoria
med dess bastanta komik och finbroderat
fantasifulla realism; av ett stycke tusenårig
japansk prosakonst om prins Genjis poetiska
kärleksbesvär; av Barbey D’Aurevillys
stilsäkra fantasistudie i erotisk demoni; av H.
E. Bates’ fint försinnligade berättelse om två
kvinnors något tvivelaktiga försök till
gemenskap; av Steinbecks verklighetskära historia
om den röda ponnyn; av Huxleys säkra
de-struktionsnovell, vars negativism så tydligt
bottnar i besviken idealitet, och av Wells’
fascinerande studie i tidsenlig skräck.
Sedan kan man nog tycka att Maughams
bidrag visserligen är underhållande men ändå
ganska medelmåttigt, att O. Henrys historia
bara är en utarbetad anekdot, att Woollcotts
franska kasernanekdot varken är särskilt vågad
eller särskilt rolig, att Tjechovs små
humoristiska skisser är föga representativa. Vidare kan
man kanske konstatera att bidragen från äldre
tid i flera fall ha* svårt att hävda sig bredvid
de modernare styckena utan anläggande av
specialsynpunkter. Anmälaren känner i varje
fall för sin del snarare olust än nöje inför
Boccaccios halvkvädna erotik och Cellinis
skrytsamma bravader. Den isländska sagan om
Gunnlaug Ormstunga förmedlar visserligen ett
vilt och isande tidsintryck, men med all sin
stilistiska korthuggenhet verkar den ändå som
litteratur tröttande genom sitt ändlösa
relaterande av likartade dråp och slagsmål.
Thomas Manns "Mario och trollkarlen" är
en verkningsfull, tidssymbolisk studie i demoni,
i den mindervärdiges farliga maktdrift; men
rent stilistiskt-konstnärligt står den inte i nivå
med hans senare romaner. Det egendomliga är
att Siwertz i sin presentation av novellen råkat
uttrycka den motsatta uppfattningen. Annars
är i allmänhet dessa korta introduktioner
utomordentliga med sina slående och fyndiga
karakteristiker, och Siwertz har mycken heder av
dem. Men just för att man verkligen har
anledning att nästan genomgående beundra såväl
omdömen som formuleringar fäster man sig
särskilt vid enstaka skönhetsfläckar av
påfallande irriterat, polemiskt slag. Det är
framför allt vad Siwertz kallar den litterära
behaviorismen som utgör föremålet för hans
missnöje och i många sammanhang utpekas
som den moderna litteraturens fördärv.
Särskilt apostroferas Hemingway som denna
riktnings beklagansvärde företrädare, och utan att
han fått vara med i urvalet är han därför ändå
i hög grad närvarande på många av bokens
sidor. På tal om Thomas Mann heter det: "När
man efteråt försöker läsa något annat, hur ofta
syns det då inte tillfälligt, begränsat
ande-fattigt, ja, rent förolämpande enkelt. Försök
exempelvis att läsa någon av Hemingways
gangsternoveller efter Mario och trollkarlen.
Det går helt enkelt inte." Men skulle det inte
ta emot minst lika mycket att övergå från
Hemingway till Mann? Det är för resten bra
underligt att en beundrare av Maupassant inte
kan se förtjänsterna hos Hemingway.
Gentemot D. H. Lawrence visar Siwertz en
viss ambivalens. Han avvisar det mest
egenartade hos honom men prisar så mycket
ivrigare hans mera sekundära förtjänster. Må vara
att han kallar "Lady Chatterley’s Lover" för
Lawrences "alldeles ovanligt dåliga roman",
men när han talar om "dess underligt döda
protokollförande r-v den fysiska kärlekens
förlopp", då måste man misstänka att han
antingen inte läst boken eller också låtit sitt
omdöme alldeles förblindas av konventionella
betraktelsesätt. Hur kan man utan invändning
framföra Boccaccios ytliga, mekaniska erotik
och sedan stegra sig inför Lawrences öppna,
varma, intensiva naturlighet?
Men varför ska alltid detta ledsamma
fenomen upprepas, varför ska de äldre
litteraturriktningarnas företrädare känna sig hotade av
de nyare och möta dem med blindhet och
ovilja? Ska litteraturhistoriens lärdomar aldrig
tjäna något till, utan samma misstag ständigt
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
