Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sten Selander: Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av de många olikheter som höll vår vänskap
vid liv var att Gunnar inte på villkor kunde
förstå min passion för Lappland och obygder
i allmänhet. Hans hemkänsla och trivsel i
England berodde nog främst på att det engelska
landskapet med sina stora träd och gröna
grässlänter och sin prägel av gammal kultur
erinrade om parklandskapet vid Strömsholm och
om Mälarnaturen överhuvud. Man har kallat
Silfverstolpe Västmanlands diktare. Detta är
ju alldeles riktigt i den meningen, att få
svenska skalder haft lika djupa rötter i ett
bestämt stycke mark och på samma sätt under
hela livet hämtat näring genom den obrutna
navelsträng som förband honom med
hembygden. Men ändå innebär den benämningen bara
en sanning med modifikation. Gunnar
Silfverstolpes Västmanland var inte hela landskapet,
det omfattade egentligen endast Stora Åsby,
Västerås och Mälartrakterna däromkring —
först och sist Stora Åsby. Detta kan tyckas
vara en mycket begränsad poetisk täppa. Men
Gunnar Silfverstolpe hade insett, att en
diktare endast skenbart kan erövra nya områden
åt sin konst genom oroligt flackande, att han
egentligen bara kan göra det genom att allt
innerligare tränga in i och upptäcka nya sidor
hos den outtömliga verklighet som redan är
hans. Han hade förstått att det centralt
mänskliga är oberoende av tid och rum och inte lever
starkare i Eliots London eller Sofokles’ Aten
än i Rytterne socken av Västmanlands län.
Och hans lyriska domäner vidgades inte med
åren så mycket till ytan, de växte i stället på
djupet och höjden.
Den utvecklingen blev möjlig delvis därför
att Gunnar Silfverstolpes poetiska värld alltid
var bebodd: det landskap hans dikter speglar
är alltid en kulturskapelse, fylld av
människoverk och besjälad av minnen. Rytterne socken,
som han gjort till en av den svenska lyrikens
klassiska orter, var för honom visserligen
också skog och vatten, blomdoft och dagrar.
Men i långt högre grad såg han i sin hemtrakt
det som varje gammal odlingsbygd är: det
största av alla kulturminnesmärken, med
bronsåldersgravar på åsarna, åkrar där
oräknade generationer av bönder skrivit sädens
och mjölkens namnlösa historia och gårdar,
främst bland dem hans eget Asby, där släktled
efter släktled ägt sin mittpunkt i världen, sitt
hem. Framför allt var dock hembygden för
Silfverstolpe människorna i trakten. Jag vet
inte hur många kvällar jag hört honom sitta
och berätta om präster och godsherrar och
bönder, med en vänlig humor och en blick för
det lustigt karakteristiska, som inte alls på
samma sätt kommit fram i något han skrev;
till sist tyckte man sig ha känt hela socknen
sen barnsben. Att han aldrig kom sig för med
att skriva ned dessa minnen är en förlust:
den boken hade säkert blivit "a minor classic".
Den oskäliga naturen fängslade honom inte
alls i samma grad. Det kunde hända att han
ringde upp mig och frågade: Hör du, vad
heter de där blommorna som växer vid
gödselstacken hemma på Åsby? Han hade lagt
märke till dem, de ingick som del i ett
barndomsminne han ville skildra. Men att de hette
vallört hade han aldrig brytt sig om att ta
reda på. Och denna inställning, som i en bygd
låter människorna och deras verk träda i
förgrunden, är självfallet den poetiskt
fruktbaraste. Den orörda naturen kan ju i dikten bara
bli symbol för ett jämförelsevis ringa antal
sinnesstämningar, de flesta dessutom av rent
subjektiv art; först genom beröringen med
människorna får mark och mull en känslobetoning,
nog rik och sammansatt att låta den subjektiva
känslans flöjtsolo svälla ut till polyfon fullhet.
Fjällheden är oftast vackrare än en rågåker;
men den har aldrig inspirerat sådan lyrik som
åkern, vilken är delaktig av brödets urgamla
helgd och därmed äger en dimension som
fjällmarken saknar. Och en hage, där folkvisa
och ballad gnolar i lövet, har mer att skänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
