Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sten Selander: Gunnar Mascoll Silfverstolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sverige har ju denna diktform på de senaste
årtiondena odlats mindre än exempelvis i
Danmark, där man är mera intresserad för
människor och mindre för natur än hos oss.
Orsaken är kanske också, att de lyriska
genrestyckena, alltifrån Bellman till Siwertz och
Österling, oftast präglats av en viss överlägsen
attityd som — antingen den har en
sentimental prägel som hos adertonhundratalets
efterklangspoeter eller en humoristisk som till
exempel hos Österling eller i Siwertz’
"Lördagskvällar" — inte riktigt går ihop med
nutidens sätt att tänka och känna. Av detta märks
inte det ringaste spår hos Silfverstolpe, bland
annat därför att hans dikt aldrig rör sig med
typer, som han kan betrakta lite von oben med
road eller tårögd blick, utan med människor ur
hans egen omgivning, som han står på
jämlik fot med. Det skulle inte vara svårt att
namnge personerna i hans hithörande dikter,
även om det finns undantag härvidlag. Så har
"Professorn", enligt vad han själv sagt mig,
inte någon som helst bestämd förebild;
uppslaget fick Silfverstolpe efter John Böttigers
död, vid ett besök i dennes till skingring
dömda bibliotek, fast det sedan dröjde länge
innan dikten utarbetades ooh den då blev helt
annorlunda än han ursprungligen tänkt sig.
Och "Två" rör sig kring ett ungt, okänt par
som en av de första krigsdagarna stod och
läste depescherna i Stockholms-Tidningens
fönster vid Stureplan.
Silfverstolpes kanske största poetiska gåva
var förmågan att se det väsentligt mänskliga i
de öden han mötte; i det avseendet
överträffar inte så mycket i vår lyrik dikter som
"Modern" eller "Två". Han var, det måste
upprepas, den minst egocentriske av poeter,
ställde alltid sig själv i andra rummet och var
ständigt redo att utan baktankar eller dold
rancune beundra intellektuell överlägsenhet
och moralisk storhet. Ibland kunde man tycka
att denna benägenhet för hero-worship gick
väl långt; men den hjälpte honom att se det
stora även i till synes torftiga och vardagliga
människoliv. Och han hörde till det fåtal som
inte träffas av de la Rochefoucaulds maxim:
Vi har alla nog själsstyrka att med jämnmod
bära andras olyckor. Hans levande deltagande
och outtömliga tålamod med andras
bekymmer gjorde honom till en alltid lika hjälpsam
och förtegen själasörjare, som inte bara hans
vänner, utan också ganska flyktiga bekanta
sökte upp när de hade det svårt. Så fick han,
mer än de allra flesta, en intim inblick i vad
som gömde sig bakom ytan hos korrekta
medelklasspersoner. Och även det hjälpte
honom att i sin dikt finna tonfall av djup
förståelse ooh osentimentalt medlidande.
"Två" mynnar ju ut i en koncentrerad
skildring av hur kriget slår ned hos Pinnebergs i
Berlin eller London och krossar deras fattiga
idyll. Och det är framför allt i hans
förhållande till de båda världskrigen, som det jag
kallat det sociala draget hos Gunnar
Silfverstolpe kommer fram. För femton, tjugu år sen
var det ju högsta mod i yngre svenska
författarkretsar att bravera med hur oerhört
bitter och söndertrasad man blivit genom det krig
som andra utkämpat: också här, i det skonade
Sverige, spelade man rollen av förlorad
krigsgeneration, fast man mestadels upplevt kriget
i barnkammarn. Dylik svindel kunde
Silfverstolpe självfallet inte hemfalla åt. Hans
krigsdikter är tvärtom så verkningsfulla delvis för
att han inte låtsades vara mer engagerad i
tidshändelserna än han faktiskt var. Men just
därför att den miljö ur vilken han utgått var
så fast uppmurad, så solid och
traditionsbundet trygg, hade de bristor i hans värld som
jordbävningen 1914 orsakade svårare än
vanligt att gå ihop. Han kunde inte glömma
kriget; också under mellankrigsåren, då de flesta
sysslade med köpenskap, partipolitik eller nya
versformer som om ett krig aldrig funnits till,
bildade kriget en bakgrund för alla hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
