Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Nils Ahnlund: Falskt och äkta bland historiens källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS AHNLUND
den gir kulturbilleder av et liv og en
umiddelbar friskhet som er enestaaende i vor
historiske litteratur", skrev en numera bortgången
historieprofessor, känd för att vara lika radikal
i politiken som i källkritiken. Ingen skugga må
kastas över den utmärkte forskaren för detta
misstag; han var helt enkelt oförberedd, anade
som hederlig man ej det verkliga
sammanhanget och befann sig därvidlag i gott sällskap.
Sanningen att säga var den grønvoldska
släkttraditionen i en massa detaljer oantaglig och
som tradition i sin helhet vidunderlig. Om
också ofta oberäknelig följer dock även den
muntliga traditionen vissa regler. Jag kan
hänvisa till en av mig författad artikel, som 1925
stod att läsa i Personhistorisk tidskrift under
den då i mångas ögon alltför utmanande
titeln "En släkthistorisk mystifikation". En
norsk genealog, C. M. Munthe, visade sig
strax förut ha kommit till samma slutsatser.
Och att hela arbetet var en ren och klar
mystifikation, framkallad av en gammal mans
mer eller mindre älskvärda drömmerier om
verkliga eller förmenta anfäder och
ättemödrar, det stod nu inom kort klart för alla. Det
oaktat kunde man icke hindra, att den
avslöjade författaren fortsatte med ett nytt band
fram till 1900 — mindre fantastiskt till
innehållet men mycket otillförlitligt, uppfyllt
av det mest ondsinnade sladder. Denna gång
tegs arbetet ihjäl. Nyckeln till fallet Grønvold
är tydligen begäret att kompensera
personliga mindervärdeskänslor och med ett diktat
bjärt förflutet förgylla en luggsliten tillvaros
tilltäppta villkor.1
Uppräkningen av falsifikat och apocryphica
kan alltså utan svårighet föras fram till
nutiden. Gamla, bortglömda, man frestas säga
förtvivlade fall dyka dessutom upp ånyo och
tillvinna sig en troende krets. Ett färskt exempel är
1 Se härom senast den intressanta framställningen
i Wilhelm Munthes "Litterære falsknerier" (Oslo
1942), ett arbete som icke var mig tillgängligt, när
denna artikel uppsattes i korrektur.
den tyske etnografen H. Wirths anammande
av den mycket omskrivna
"Ura-Linda-krö-nikan" med dess hemlighetsfullt klingande
budskap från längesedan begravda kulturskeden.
Detta prov synes visserligen ha varit väl starkt.
Den vittnesgilla forskningen i Tyskland vände
ryggen till, och sedan nationalsocialismen genom
sina högsta instanser anmält reservation, har
tydligen intresset för den fantastiska
urkröni-kans äkthet alldeles upphört. Det hör nu till
saken, att den föreligger i löjligt sena
uppteckningar. Wirth själv fäktar fortfarande för
vad han kallar "en kärna av äkthet"; han
vittnade därom vid ett besök i Stockholm före
kriget. Också den positionen är helt visst hopplös.
Hänvisningen till en antaglig "kärna av
äkthet" är ett argument, som använt sällan och
med måtta har sitt värde, men som efter all
erfarenhet lätt missbrukas. Förste kände
ägaren till den frisiska urkrönikan, den
holländske flottstationstjänstemannen Cornelis
over de Linden († 1875), anses numera
tämligen allmänt som skapare av detta
hyperger-manska, antiklerikala konglomerat, vars
kortvariga renässans inföll åren 1933—34.
Det är ett vanligt drag i förfalskningarnas
typologi, att upphovsmannen söker taga
betäckning bakom andra, oåtkomliga, när han själv
ej ser sig i stånd att framlägga de övertygande
bevisen för vad han vill ha sagt. Att Gustav II
Adolf älskat och använt den kända
krigspsalmen "Förfäras ej, du lilla hop" står av
allt att döma fast. Att han haft del i psalmens
författande är åter uteslutande en osäker
gissning. Man har emellertid härvidlag trott sig
kunna åberopa en tradition, som framkom
i Leipzig vid tiden för jubelfesten 1832, och
enligt vilken hovpredikanten Fabricius givit
form åt psalmen efter konungens personliga
anvisning. Denna tradition eller rättare detta
traditionskomplex sammanlöper hos en viss
magister Bergmann, som vid nyssnämnda
tidpunkt tog till orda i pressen. Han framlade
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
