Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Alfred de Musset: Majnatten. På svensk vers av Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAJNATTEN
Men drag ej in mig bland de unga
i hoppets danslek, lyckans kör!
Ej ens mitt kval kan jag besjunga,
förlamad är poetens tunga,
ett naket hjärtas slag du hör!
Sångmön:
Tror du då att jag är en rå orkan om hösten
som rusar hänsynslöst all mänsklig sorg förbi
och kallar gråt för regn med lite sälta i?
Jag kysser fram ditt kval: det är den rätta trösten!
Detta onda ogräs som ditt hjärtas safter stal
är lättjan: en välsignelse är dina kval!
De unga årens sorg må bli en dröm som flyr en —
— men håll den blödande, den heliga blessyren
där någon svartalf skrev ditt hjärtas röda text!
Vad du fått lida, skald, är måttet på din växt!
Och hur du än i denna världen farit illa,
tro aldrig, min poet, att du får tiga stilla!
Förtvivlans skönhet kommer när allt hopp tar slut:
odödlig blir den sång där någon gråtit ut!
När pelikanen, trött av dagens långa resa,
i kvällens töcken söker sig till redet hem,
vad bry sig ungarna om ära eller nesa?
Hans enda fråga är hur han skall mätta dem.
De skrika — vad förväntningen gör skriken sträva! —
och näbbens fula pung slår takt mot deras kräva,
de dansa kring sin far i hungrig barnafröjd . . .
Och han — den tröttes steg ge djupa spår i mullen,
knappt släpar han sig fram, slår vingarna om kullen,
en blick av gränslöst kval rannsakar himlens höjd . . .
Där står han blödande, med barmen sönderriven.
Förgäves har han spejat över land och hav,
men havets djup var tomt och stranden övergiven:
hans eget hjärta få de späda mättas av!
Högtidligt tronande på klippans kungasäte
han delar med sig av en faders innanmäte;
hans kärleks övermått blir själva plågans grav. . .
Och medan barmen töms på hjärtats purpurflöden
i skräckfyllt ömhetsrus han segnar in i döden
från festen där han glatt sig själv till måltid gav. . •
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
