Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Holger Ahlenius: Geijer och vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOLGER AHLENIUS
rysshatet, och detta fastän det fått färsk näring
genom 1809 års olyckliga krig. Från första
stund var han på det klara med, att det var
Carl Johan som bedömde läget riktigt, och han
bevarade alltid en varm känsla av tacksamhet
gentemot denne för vad han uträttat för
Sveriges räddning, delvis mot svenskarnas egen
vilja. Så sent som 1838, efter avfallet,
försvarade han 1812 års politik, yppade sin
misstro mot rysshatet och rysskräcken och sade sig
hoppas, att Rysslands och Sveriges krig nu
vore avslutade och skulle lämna plats för
värdigare förbindelser. Men han hävdade också
bestämt Sveriges självständighet och egenart:
"Svensken är ej gjord för den storhet eller
den litenhet, som endast känner befallning och
lydnad. Vid ömsesidig rätt i alla avseenden är
han uppfödd.–Och han skulle troligen
ej kunna överleva sitt fädernesland, den stund
dess öde skulle bliva att falla under ryskt ok."
Mer behöver inte sägas den dag som är.
Det finns ännu ett stort problemkomplex,
där Geijers ställningstagande är av aktuellt
intresse, och som med fördel kunde ha
beaktats lite mera i Greta Hedins bok: frågorna
om förhållandet mellan samhällsklasserna och
om den yngsta av dessa, arbetarklassen. Det
sociala intresset framträder hos Geijer redan
under de första Uppsala-åren, och i England
fick han upp ögonen för de problem
industrialismen medfört i form av ett tillväxande
proletariat. Hans farhågor för denna utveckling och
hans egen bundenhet vid gammaldags,
patri-arkaliska förhållanden föranledde under hans
konservativa period åtskilliga uttalanden med
spets mot den framträngande kapitalismen och
dess mer hänsynslösa representanter. Han
motarbetade representationsreformen, därför att
den skulle ge förmögenheten alltför stor makt,
och den franska julimonarkiens ohöljt
pluto-kratiska tendenser ingåvo honom stark
motvilja. Som bekant tog han därvid intryck av
den utopiska socialismen, och i den artikel han
1834 ägnade åt Saint-Simons läror raljerade
han öppet med bourgeoisiens bekymmer för
privategendomen och röjde sina aningar om
en framtid, då denna med vapenmakt skulle
behöva skyddas "mot dem, som ej äga någon,
och som dessutom fråga: med vad rätt
egendom, som nu blivit det enda privilegium,
ärves?"
Den allt starkare makt som de sociala
frågorna fingo över Geijers tanke- och känsloliv
blev ju ett led i den personliga kris han
genomlevde under 1830-talet, och som ledde till
avfallet från konservatismen. Både av religiösa
och andra skäl kunde han i längden inte ta
ställning mot utvecklingen. I den berömda
skriften om "Fattigvårdsfrågan" från 1839
utvecklade han sina nyvunna humanitära och
filantropiska idéer och framhöll med
eftertryck, att "nedanföre borgaren i samhället är
också ett folk — nämligen det så kallade
folket — ett folk, vars arbete bereder
skördarna och fuktar verkstäderna med sin svett".
Geijer underströk, att bourgeoisien måste ta
hänsyn till detta befolkningslager och veta att
förskaffa sig dess aktning genom att låta sig
genomträngas av "människans värde", annars
skulle den snart gå sin ställning förlustig. Den
allmänna rösträtten kom han nu att betrakta
som en naturlig tillämpning av
personlighetsprincipen, och "personligheten med dess rätt
är både det första och det sista i samhället".
I motsats till den liberala borgarklassen ville
han sålunda utsträcka rösträtten även till
proletariatet. Och även om han numera omfattade
näringsfrihetens och andra den ekonomiska
liberalismens principer, ställde han sig, liksom
senare Viktor Rydberg, avvisande till den fria
konkurrensen, som i samhället åter skulle
införa den starkares rätt och befästa ett allt
större svalg mellan rikedom och fattigdom.
"Det är den antika världens skillnad emellan
de fria och ofria, som åter, i själva frihetens
namn, går att göra sig gällande", förklarade
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
