Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
som ett halvfranskt band kring anrättningen
och spelet var av bästa Dramatenklass med,
utöver de redan nämnda, Åke Claesson som
en oförargerligt karikerad litteraturhistoriker,
Olof Winnerstrand som otadlig excellens, Ivar
Kåge som en målare med Axel Sjöbergs
utseende och Anders Zorns temperament och
Birgitta Valberg och Olof Bergström som de
två unga, vilka författaren hittat på alldeles
själv. Georg Svensson
Månen har gått ned.1 Skådespel i tre akter av
John Steinbeck. Till svenska av Thorsten
Jonsson. Blancheteatern.
Vid läsningen av John Steinbecks
miniatyrroman frapperades man av dess dramatiska
karaktär; det visar sig också, att den kunnat
överflyttas till scenen med ytterst obetydliga
förändringar. Rampljuset är skarpt och
avslöjande: vi se bättre de svagheter som
skymtade redan i romanen. Steinbeck besökte de
skandinaviska länderna strax före kriget, och
det har inte rått någon tvekan om, att det
ockuperade land han närmast åsyftar är Norge.
Men säkert är, att de ockuperade hos
Stein-beck inte bli lika klart och distinkt tecknade
och analyserade som ockupanterna, på vilka
författaren tycks ha lagt ner vida mer intresse.
Lokalfärgen är minst sagt obestämd och
allmän, men erövrarna äro inte skildrade med
samma klassicism; på deras hemvist i tid och
rum kan ingen ta miste, så kraftigt
understruket som det är. Det vaga och oklara som
vidlåder det ockuperade folkets representanter,
gäller framför allt om en så viktig
huvudperson som borgmästaren. Både i romanen och
pjäsen är denne en suddig figur, som aldrig
blir riktigt individualiserad, något slags
inkarnation av folksjälen, förvirrad och
vacklande till en början, efter hand samlande sig
till värdighet och motstånd och till sist
stillsamt heroisk i sin trohet och kamp intill
döden. Samtidigt är han ett språkrör för
författaren, citerar i sina sista stunder Sokrates’
Försvarstal och sammanfattar sin visserligen
sunda och riktiga tro på våldets oförmåga att
kuva människoanden i en essayistisk formel,
som på scenen knappast verkar naturlig i
1 Genom ett ombrytningsfel kom denna recension
inte med i aprilnumret, dit den rätteligen skulle
ha hort.
hans mun; han skall ju föreställa en liten
människa!
Att av denna heterogena gestalt göra en
levande människa på scenen, torde vara en
oerhört svår uppgift. Möjligen kunde den ha
lösts av en skådespelare, som fyllt ut rollen
med sitt eget väsen. Det fanns egentligen inget
att anmärka på Olav Riégos framställning av
rollen annat än att han alltså saknade denna
personliga utstrålning, som man har eller inte
har. Olle Hilding gjorde doktor Vinter på ett
anmärkningsvärt vårdat och kultiverat sätt,
men det gäller både om dessa och de andra
rollinnehavarna på den sidan, att författaren
delvis lämnat dem i sticket. Femtekolonnaren,
som Sven Quick givit en uttrycksfull
fysionomi, blir knappast mer än en flyktigt
skisserad figur. Beträffande Mollie Mark i Esther
Roeck Hansens framställning blir man inte på
det klara med, om ensamheten verkligen för
ett ögonblick kommer henne att närma sig den
främmande officeren eller om hon skall
föreställas spela; texten tycks inte ge någon riktig
anvisning. Men ett undantag finns.
Borgmästarinnan, som i romanen bara är en gammal
fjolla, har i pjäsen fått en profil, och av Elsa
Carlsson utformades rollen ytterligare till
något ganska förtjusande. Det är en sann fröjd
att se en verklig comedienne på scenen: denna
utsökta naturlighet i rörelser och uppträdande,
detta diskreta men oändligt uttrycksfulla
stumma spel, detta vårdade tal! Avskedet från
maken, när denne skall föras ut av
exekutionsplutonen, gjorde Elsa Carlsson till en
höjdpunkt i föreställningen, ett litet mästerstycke
av på en gång behärskad och gripen
skådespelarkonst.
Men annars är det inte fråga om annat än
att skådespelarna på andra sidan ha vida
tacksammare uppgifter. Hur ockupanterna själva
mitt i sina triumfer långsamt men
obönhörligt frätas sönder inifrån och därigenom
illustrera våldets vanmakt, det är vad Steinbeck
verkligen förmått gestalta på ett psykologiskt
övertygande sätt. Intresset för denna process
slappnar inte för ett ögonblick, så som stycket
framfördes av Blancheteatern. Hilding Gavle
hade framför allt tagit fasta på "svagheterna"
hos överste Lanser. Innerst är ju denne en
bildad, klok och mänsklig man, och
erfarenheterna från förra kriget ha kommit honom att
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
