Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Maj. N:r 5
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ligtvis också mer bagatellartat stoff. Direkt
dålig är egentligen ingen av dessa berättelser,
det skulle i så fall vara det ganska
uppstyltade stycke som bär titeln "Kosmisk
strålning". Men genomgående spegla dessa
noveller genuint svenskt liv, kargt och tafatt men
rörande i sin äkthet. Iakttagelseförmåga,
ömhet och ironi mötas i denna bok, som ingen
behöver ångra bekantskapen med. Det är en
av denne begåvade författares värdefullaste
böcker: novellens konst behärskar han här.
Gustav Sandgren förfogar över en klar och
livlig stil, böjlig och uttrycksfull. Endast en
anmärkning, som inte bör tas för en
kriarät-tares kitslighet. På sid. 155 använder
författaren uttrycket "oskärad som ett nytt moln".
Sådana nya moln sågo vi sällan. "Oskärad"
är ju så långt ifrån synonymt med "ren",
"skir" eller dylikt att det i stället är raka
motsatsen till sådant.
*
Den som uppmärksamt läser debutanten
Sivar Arnérs berättelser i samlingen "Skon
som krigaren bar" kan inte sväva i tvivel om
att de bära modern tids stämpel. De
perspektivförskjutningar från den trygga
verklighetens värld in i en skugglik och av drömmen
färgad tillvaro som karakterisera exempelvis
de båda ypperliga novellerna "Tur och retur
Sjöstad" och "Historikern" vittna på sitt sätt
om att berättaren inte tillhör de rättrogna
realisternas skara. Han opererar på mer än
ett plan. Han har tagit intryck av
moderna konst- och litteraturströmningar. Detta
minskar ingalunda denna debutboks värde
som originell produkt. Denne debutant
förefaller mig avgjort besitta betydande
konstnärliga möjligheter. Först och främst förfogar
han över ett uttrycksfullt och personligt språk,
där arkaismer och dialektala uttryck ge
föredraget must och färg. Men dessutom
behärskar han verkligen novellens svåra konst:
han kan i ett expressivt avsnitt av en
människas liv blotta ett helt livsöde. Ofta kläder
han sin psykologiska konst i historisk dräkt:
än blir det ett halvt spexigt nummer — som
just i "Historikern"; men understundom —
som i titelnovellen med dess ypperliga
återgivande av karolinskt karg svenskhet —
lämnar han den romantiska ironien åt sitt öde
och förtäljer utan snirklar och krumbukter
med gripande styrka om en människas vilja
att leva i enlighet med sitt samvetes bud:
den lytte skomakaren i sin ödekoja, som
vägrar att tillverka de stövlar som han vet att
baronen skall bära på fältfot, växer till en
moralisk symbol — och detta utan att
författaren ett ögonblick sticker fram någon
pekpinne eller excellerar i ansträngd symbolik.
Det är en styv och mogen berättelse. Det
finns flera noveller av ungefär samma
kvalitet i denna överraskande fina och
originella bok. Levande och intim
människoskildring erbjuder exempelvis den berättelse som
bär titeln "Att vilja": bibliotekarien
Dahlgrens hela intresse absorberas av en
gammal världsförbättrares skrifter som han vill
göra kända för världen. Men då världen
inte visar sig ha intresse för
samhällsreformatorn Tode, går hans exeget inte under på
den kuppen; det halvt förryckt viljeanspända
hos honom faller bort; han upptäcker sin
familj, sina närmaste som han tidigare bara
närmat sig på ett sömngångarmässigt sätt; ur
nederlaget växer han ut till en friare
människa. Man kunde ytterligare nämna så fina,
om människokunskap vittnande studier som
"Kärlek", "Det tredje" och "Lydnad". Direkt
misslyckad förefaller mig egentligen endast
samlingens sista skiss vara: den verkar
hopkok på Spöksonaten, expressionistisk
Lagerkvist och tidig Dardel. I övrigt rymmer denna
debutbok så mycket av konstnärligt och
psykologiskt värde, att man bara vill teckna
sig Sivar Arnérs namn till minnes: han är
en välkommen nykomling i vår yngsta
berättande litteratur.
*
Walter Dickson återvänder i sin
novellsamling "Det gamla huset" till de trakter av
Göteborg — Stigbergshöjden i Masthugget —
som han tagit i skärskådande i en tidigare
bok av essäistisk hållning. Han företräder en
sorts vardagsrealism, som visserligen är
absolut pålitlig och frasfri men ändå kvarlämnar
en känsla av instängdhet. I "Det gamla huset"
lever en del av vardagens anonyma existenser
som Walter Dickson fångar i sin lins och
renhårigt och anspråkslöst ger en bild av. Den
centrala gestalten, "Mor Sofia", representerar
det äldsta i det gamla huset, "Lille Hartvig"
415
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0431.html
