Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Erik Asklund: Sommar i Hagalund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK ASKLUND
mer en att tro att man vandrar i en annan
tid, ett annat land, en sagostad med stämning
av H. C. Andersen och Ivar Arosenius. Som
en bilderbok med öppna blad ligger dessa
små tavlor framför en, och det skulle kanske
fordras en målare av ett alldeles speciellt
kynne för att riktigt kunna återge dess inre
och yttre liv, något av på en gång både Olle
Olsson och Oskar Bergman, både Ivar
Arosenius och Pieter Breughel d. ä. för att man
skulle vara riktigt nöjd med resultatet.
Men sådana stora krav behöver inte ställas
på Hagalund. Fantasien löper i väg med en,
och efter en halv dags strövande fram och
åter mellan kåkarna, har den första
överraskningens verkan givit vika för något, som snart
närmar sig beklämning, undran, ja, ömkan.
Och som alltid träder människornas liv
starkare inpå en när man strövar omkring i en
miljö, som är så helt formad av invånarnas
möda och omsorger som Hagalund. Dess
genuint proletära atmosfär står kvar som en
doft över husen och prången. Människornas
blickar mot främlingen verkar särskilt
besvärande i ett förortsområde där alla känner
varandra, där man delar så mycket gemensamt.
Från min barndom minns jag hur man
betraktade Hagalund som ett slags slumkvarter,
ett tillhåll för allsköns elände. Det låg något
av forbrytarliga och hembrännarstämning
över Hagalund. Och en grabb från dessa
utkanter betraktades alltid med andra ögon än
vi andra inne från staden. Samma var för
resten förhållandet med gängen från Gröndal
och Enskede. De var mera förvildade,
fräckare, oförvägnare och alltid redo till
eskapader i. större stil än vi andra, som hade
stadens vakande blickar över oss. Följde man
en grabb ut till Hagalund, vilket jag gjorde
några gånger, och fick genomströva alla dessa
skumma prång och sno ut och in mellan
kåkarna, så kände man det som om man
tillhört en hemlig liga, vars ledare nu förde in
en i huvudkvarteret. Lilla Hugo, eller Hugge,
som vi kallade honom, var bara en rödhårig
och fräknig tolvåring, men jag erinrar mig
nu, att jag sällan sett en sådan förslagenhet
och förmåga att hitta på rackartyg som hos
honom. Han var min ciceron en gång ute i
Hagalund när vi skulle byta indianböcker i
hans kök vid Blomgatan. Den varma
sommarkvällen strövade vi runt bland kåkarna, stack
in i mystiska prång, smet upp på vindar,
snattade frukt i trädgårdarna och gömde oss i ett
lusthus, som var överfullt av tombuteljer och
luktade mäsk. "Här bränner dom om
nätterna", sa Hugge med ett listigt grin. Han
pekade också ut olika figurer såsom varande
särskilt originella och lustiga, ett helt galleri
av typer, som han, från sin barnsliga horisont,
målade ut som riktiga förbrytare, fast det
kanske bara var några enkla ficktjuvar och
slagskämpar, som då och då fått ta igen sig
på "Gröna ön" några månader, och ibland
återvände, fängelsebleka i hyn och med en
fruktansvärd törst. Gängen och ligorna i
Hagalunds utkanter utgjorde nästan en fara för en
någotsånär städad södergrabb, som från sina ,
luftiga domäner damp ned i detta myller av
trasiga och förvildade barfotingar, vilka levde
som på en slump, utan bestämda tider med
mat eller något annat. Många var berömda
för att de skolkat skolan och hållit sig undan
dagar i sträck, andra hade gjort något fuffens,
som glorifierade dem i de andras ögon. Och
uppe mellan tallarna, på bergen, som sköt upp
som runda elefantryggar i den glesa grönskan,
satt kortgängen och spelade tjuguett med
klingande mynt. En pava hembränt gick runt
laget och ibland slutade det hela med vilda
slagsmål. Då skar visslingarna genom
sommarkvällens stillhet ooh alla samlades i en
ring runt antagonisterna, som dammade på
varandra med dova dunsar, det hela
interfolierat av tågens signaler vid Norra station
och rasslet av godsvagnar med klingande
468
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
