Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Sven Stolpe: Bernard Shaw
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERNARD SHAW
teraturen det enda som aldrig ställer utövaren
ansikte mot ansikte med publiken — till och
med målaren måste dock någon gång möta
sin modell: "Du, min vänlige läsare, har
ingen aning om hur jag ser ut på gatan,
fastän du köper mina artiklar. Om du visste
det, skulle du förmodligen skaffa en annan
tidning." Under denna tid utvecklade sig hans
puritanism i riktning mot allsköns fixa idéer;
att han var absolutist är redan nämnt, men
nu blev han också vegetarian. För att få bukt
med sin blyghet och skygghet började han
systematiskt träna sig som debattör; han blev
snart nog en känd talare på gatumöten och
diskussionsklubbar. Långt innan han fann sin
konstnärliga form i dramat, var han en
replikens mästare; det fanns i hans ungdom
perioder, då han talade tre gånger i veckan
på gatumöten. När han var 26 år, alltså
1882, mötte han marxismen och blev genast
bergtagen; det dröjde sedan inte länge,
förrän han var i kontakt med The Fabian
Society och makarna Webb. Det är knappast
i Sverige känt, vilken stor insats Shaw gjort
som samhällskritiker och samhällsreformator.
I decennier arbetade han så gott som
dagligen med samhällsfrågorna, han har
publicerat tusentals sidor samhällskritik, och
genom hans penna kom fabianerna att betyda
mycket för den engelska radikalismen och
arbetarrörelsen. Chesterton — som annars sagt
förkrossande sanna ting om Shaws
begränsning — har vackert framhävt, hur Shaw även
under de perioder, då han kunnat sola sig i
sina triumfer som uppburen dramatiker, dock
envist fortsatte at arbeta med trista och
dammiga sociala frågor.
Han hade också kvinnoupplevelser, som
hans biograf med en otrolig taktlöshet
redogör för med namn och data, men ingen av
dem hör till de intressantare. Efter att ha
blivit förförd av en lidelsefull änka — som
han sedan närgånget porträtterat i Julia Cra-
ven i "The Philanderer" — "kunde jag aldrig
bli ensam med ett fruntimmer i ett rum",
berättar han, "utan att hon lade sina armar
omkring mig och förklarade att hon dyrkade
mig..." Kanske kunde man notera, att en
av Karl Marx’ döttrar en tid var hans
svärmeri.
3
Sin första insats gjorde Shaw icke som
författare utan som musikkritiker. Märket Corno
di Bassetto väckte snart nog uppseende genom
sin otroliga fräckhet och säkerhet i analysen.
Shaws strävan var att definitivt avliva den
tekniska jargong, som sedan gammalt ansetts
vara musikkritikens enda uttrycksmedel, och
hans biograf påstår, att först genom Shaws
framträdande gemene man kunde lockas att
läsa en spalt musikkritik — och läsa den med
behållning.
Shaw har spekulerat över musikkritikens
väsen på ett sätt, som för tanken till
Peterson-Berger i yngre dagar. "Kritiken kan aldrig ge
en absolut sann och rättvis bild av en
konstnär; den kan på sin höjd deklarera en
ståndpunkt och sedan från denna ståndpunkt
beskriva konstnären i fråga." En kritiker bör
aldrig känna dem han kritiserar: "hans hand
skall höjas mot alla, och allas händer skall
höjas mot honom". Kritikerns enda
inspiration bör vara hans lidelse för konstnärlig
fulländning. Det är dumheter, förklarar han, att
kritikern skall försöka frigöra sig från sin
subjektiva känsla: "Den sanne kritikern, jag
upprepar det, är en man, som blir din
personliga fiende av det enda skälet, att du
kommit med en usel konstnärlig prestation, och
som kan blidkas endast och allenast genom en
god prestation." Shaw stödde givetvis
Wagner, som vid denna tid betraktades som
sinnessjuk i bättre musikaliska kretsar i London.
Han gick så hårt fram, att han rätt snart
vägrades fribiljetter på Covent Garden. Om arten
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
