Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Käte Hamburger: Hölderlin-minnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄTE HAMBURGER
HÄLFTE DES LEBENS
Mit gelben Birnen hängt
Und voll mit wilden Bosen
Das Land in den See.
Ihr holden Schwäne,
Und trunken von Küssen
Tunkt ihr das Haupt
Ins heilig einsame Wasser.
Weh mir, wo nehm ich, wenn
Es Winter, die Blumen, und wo
Den Sonnenschein
Und Schatten der Erde?
Die Mauern stehn sprachlos und kält,
Im Winde klirren die Fahnen.
2
Är 1852 berättade en Madame de S ... y
om vad hon som barn år 1802 upplevt på sin
faders slott i närheten av Blois. Från sin
balkong observerade hon en man, som vandrade
omkring på fälten. Ibland såg han med
outsäglig längtan ut i fjärran. Han återkom dagen
därpå och gick då in i parken, där det fanns
en vattenbassäng omgiven av en balustrad
med tjugufyra gudastatyer. Då främlingen fick
se detta sällskap av gudar närmade han sig
med stora steg och lyfte hänförd armarna som
en bedjande. Då parkvakten ville visa ut
honom men hindrades av Madame de S’s fader,
sade främlingen till den senare: "Gudarna
äro inte någon människas egendom, de
tillhöra världen, och när de le mot oss, tillhöra
vi dem." Och så fortsatte han: "Vattnet här
borde vara klarare, som Cephissus’ vatten eller
Erechtheus’ flod på Akropolis. Det är de klara
gudarna inte värdigt att se sig i mörkare
speglar — men", tillade han med en suck,
"vi äro inte i Grekland."
Det lider intet tvivel om att främlingen
varit Hölderlin på sin sorgliga vandring genom
Frankrike. Dessa marmorbilder påminde den
förstörda anden om den både lysande och
tragisk-elegiska värld som han levt i
alltsedan ungdomsåren, gudarnas värld. Redan
under barndomstiden har, så bekänner han i
dikten "Die Jugend" hans själ älskat gudarna.
Och under studieåren, då Schiller påverkade
honom, klagade han som denne över deras
undergång. Men var det verkligen Schillers
och den europeiska klassicismens gudar och
deras Grekland som leva i Hölderlins dikt?
Klassicismen såg i den grekiska gudavärlden,
såsom den är förkroppsligad i den klassiska
konsten, ett den sköna människans ideal.
Gudarna voro för den mer till ideal stegrade
människor än överjordiska makter. Men för
Hölderlin betydde gudarna något helt annat
än personifikationer av människoidealet. De
voro verksamma naturmakter, kosmiska
krafter, som inte en gång varit till och sedan gått
under utan alltid äro närvarande, när
människan känner sig stå i samband med naturen.
Mich erzog der Wohllaut
Des säuselnden Hains,
Und lieben lernt ich
Unter den Blumen.
Im Arme der Gotter wuchs ich gross.
Och Hölderlin anropar de gudar, som i den
grekiska mytologien samtidigt föreställa eller,
bättre sagt, äro naturmakter: Helios och Luna,
ljusets och nattens gudar, Poseidon, havets
och jordbävningarnas gud, och den högsta av
gudarna, hans diktnings egentliga gud, fader
Eter, bakom vilken ibland skymtar
konturerna av Zeus, gudars och människors fader,
han som sänder det befruktande regnet och
de vederkvickande vindarna. Den antika
mytologiens plastiska, som mänskliga gestalter
tänkta gudar blevo hos Hölderlin gestaltlösa
krafter och element, och framför allt blev
gudarnas fader den kosmiska oändligheten,
det eviga allivet självt. Så anropar han Etern
i den härliga dikten "An den Äther":
Himmlischer, sucht nicht dich mit ihrén Augen die
Pflanze?
Streckt nach dir die schüchternen Arme der Strauch
nicht?
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
