Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREV FRÅN LONDON
manade fram utgjordes av de böljande
kullarna, de glest utströdda stugorna och
bondgårdarna och — som en återkommande
symbol för naturens oåtkomlighet och höghet —
Egdonhedens kala vidder, den miljö där hans
släkt i generationer hade levat sitt obemärkta
men hedervärda liv. Hans ämnen äro
tragedierna och komedierna i detta lilla hörn av det
jordbrukande England, och hans intriger,
liksom också hans berättande dikter (till
exempel "The Trampwoman’s Tragedy") påminna
oupphörligt om folkvisor och traditionella
lantliga ballader. Fastän ramen för dessa lantliga
dramer som sagt är begränsad, ha de en vid
syftning. Deras genomgående motiv är
människans prekära situation i universum, hennes
kamp mot ett allsmäktigt och till synes
likgiltigt öde, som Hardy vanligen personifierar
som den nyckfulla slumpen eller som kärleken.
Hardys syfte med sina variationer på detta
huvudtema för alla hans romaner och även
för de flesta av hans dikter är, som David
Cecil skriver, att "visa oss livet i dess primära
beståndsdelar, sådant det tar sig uttryck hos
enkla, osammansatta karaktärer, drivna av
enkla, osammansatta lidelser". De individuella
egenskaperna hos hans dramatis personae,
insnärjda som de äro i vad Hardy kallade "den
stora väven av mänsklig handel och vandel",
få sålunda ge relief åt typiska mänskliga
egenskaper. De enskilda männen och kvinnorna
i hans romaner och noveller äro dock
fortfarande tydligt individer och inte bara
okroppsliga symboler, liksom i en allegori. Ibland kan
man visserligen ha en känsla av att Hardy är
alltför benägen att betrakta dem som blott och
bart marionetter i händerna på ett blint öde,
men de existera liksom av egen kraft, och
de bibehålla sin individualitet därför att de
äro trohjärtade människor utan svek eller
förkonstling. De psykologiskt komplicerade,
världskloka hjältarna och hjältinnorna hos
Meredith, Henry James och deras sentida efter-
följare skulle aldrig ha passat in i Hardys
primitiva schema.
Det framgår härav att hans stora gestalter
— Tess D’Urberville är ett slående exempel —
äro störst i sina mest tragiska ögonblick, i de
emotionellt laddade kriser dit alla dramer leda
fram, när ödets slag drabbar människohjärtat
och händelsernas mönster är fullbordat. Det
finns, som David Cecil påpekar i en
minnesvärd passus, ett eko av den lidelsemättade
resignationen i 1600-talets engelska drama i
Hardys tragiska upplösningar, men medan
de passionerade gestalterna hos exempelvis
Webster möta det oundvikliga med trotsigt,
oförfärat mod och gå med flygande fanor mot
undergången, ha Hardys bybor intet annat val
än att, visserligen stolt och utan att klaga,
underkasta sig och låta sig krossas av ett
outgrundligt och obönhörligt öde. Vid dessa
höjdpunkter, då det förtrampande ödets ständiga
närvaro är starkast förnimbar, märker man
tydligast Hardys förmåga att ge illusion av
vidd i rummet och varaktighet i tiden. Jag
undrar om inte denna illusion beror på hans
ovanliga förmåga att levandegöra en seen både
i allmänna drag och i detalj. Jag vet ingen
romanförfattare, utom Tolstoj, som gör det på
ett lika verkningsfullt sätt. I varje fall har
ingen engelsk romanförfattare skildrat den
engelska landsbygdens ansikte trognare eller
mera kärleksfullt än Hardy och inte heller
beskrivit dess uråldriga seder och ceremonier
på ett vackrare sätt. I sina underbara
naturbeskrivningar hemfaller han aldrig åt sötheten
hos det konventionellt pastorala, han
sentimen-taliserar aldrig det pittoreska och överdriver
ändå aldrig de fula och vidriga sidorna i
lantligt liv, som senare författare ha gjort.
Hardys geniala förmåga att uttrycka sin
sardoniska, pessimistiska inställning till
världen genom sina människor och skildra
naturens skiftande lynnen genom sina
landskapsbilder är i allmänhet stark nog att dölja hans
5 BLM 1943 vi
497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
