Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
moralen inte minst villigt, så mycket ett barn
« nu kan smälta moral.
Av alla Topelius’ sagor var det en, som gick
mig djupare till hjärtat än någon annan: De
nio guldtavlorna. Det är svårt att förklara,
hur ett barn, som i skolan ännu inte har
läst medeltiden, kan ur en enda berättelse få
en intensiv medeltidsstämning, men så var
det. Från De nio guldtavlorna har jag också
mitt första minne av ett slags svärmeri för
en bokhjälte, det svärmeri, som består i att
man oupphörligt leker, att man är den
personen, talar, som om man vore han, alltid är
på vippen att röja sin hemlighet, men aldrig
gör det, allt under det ens hjärta klappar av
stolt glädje. Furst Igor i De nio guldtavlorna
var mitt första svärmeri av den sorten. Jag
var då åtta, nio år.
Ungefär från samma tid minns jag en
sagobok, som hette Från östan och västan. Vem
den var skriven av, minns jag inte, men ingen
av min barndoms böcker var någonsin så
älskad som den, möjligen med undantag av
den, som jag sist kommer att nämna. Det
var "riktiga" sagor! Där fanns en, som hette
Lyckans gåva; där skildrades en ond fes
underjordiska trädgård så, att ett barn med
livlig fantasi fullkomligt såg den. Där fanns
en, som hette Prinsessan som inte hade något
hjärta, rätt kuslig på sina ställen, men
spännande och fantastisk, och där fanns en, som
hette Dvärgarnas skyddsling, en österländsk
saga i starka färger. Voro verkligen de
sagorna skrivna med en överlägsen konst, eller
var det fantasien, som gav dem det
underbara skimret? Boken kom slutligen bort, och
jag har aldrig sedan läst om min barndoms
mest älskade sagor. Illustrationerna måste ha
varit av Jenny Nyström, och jag beundrade
dem högt. Jenny Nyströms och Elsa Beskows
teckningar voro de, som föllo mig mest i
smaken. Så skulle bilder se ut, realistiska och
på samma gång formfulländade och felfria!
Möjligen satte jag Ingeborg Uddén ändå
högre. Men Ottilia Adelborgs och Carl
Larssons illustrationer fann jag inte tillräckligt
vackra och alldeles för vardagliga. Carl
Larsson ritade prinsessor i rutig klänning! Det
var nästan majestätsbrott.
Åtta, nio år var jag väl också, när Nils
Holgersson sattes i mina händer, och något
äldre, när jag fick läsa Svenskarna och deras
hövdingar. Nils Holgersson tyckte jag mycket
om på sina ställen, men på sina ställen var
den rätt långtrådig. Svenskarna och deras
hövdingar gjorde intryck på ett helt annat
sätt. Ju mer jag tänker på den, dess mer
beundrar jag den. Den är skriven för både
barn och vuxna; detsamma kan sägas om
Andersens sagor — men vilken skillnad!
Heidenstam låtsar aldrig om, att han vet mer
än han säger. Det finns hemlighetsfullhet hos
honom, men den liknar inte Andersens
mång-vetande leende, den är allvarsam och otydbar
som ett skogssus, och den ligger som en
dämpad stämning av andäktig ödestro över hans
historiska diktning. Andersens
hemlighetsfullhet avskräckte mig, men Heidenstams
tjusade mig.
Sedan börjar romanernas tid. Flickböcker
ville jag helst slippa — som sagt, tyckte jag
bara om att läsa om vuxna. De verkligt
trevliga flickböckerna gjorde jag alltså inte
bekantskap med förrän barndomen var slut.
Men jag läste ofantligt mycket. Ständigt och
jämt kom jag till pappa och bad att få en
bok, och han plockade ner den ena efter den
andra från hyllorna. Fädernas gudasaga
slukade jag med förtjusning — jag måtte ha
varit nio år då — och något senare Singoalla.
Fältskärns berättelser, Stjärnornas
kungabarn, Ljungars saga, Starbäcks och
Ingemanns romaner, Ivanhoe och många, många
andra läste och älskade jag vid en nästan väl
tidig ålder.
"Verser" satte jag i allmänhet inte värde
på. Undantag var Fritiof s saga, där det ju
verkligen hände något. En lyrisk
diktsamling minns jag emellertid, som kanske inte
borde uppräknas här, då den inte föreföll mig
så överväldigande rolig precis, men som det
oaktat gjorde ett djupt intryck på mig, halvt
tilldragande och halvt avskräckande som den
var. Det var Frödings Gitarr och
dragharmonika. Det var väl inte meningen, att jag
fick läsa allt, som stod där, det hade jag på
känn, och det gav boken det förbjudnas
tjusning. Det var också med en viss moralisk
förtrytelse, jag läste hans sorgsna eller trotsiga
visor: barn äro konservativa, och i Fröding
anade jag instinktivt upprorsmannen. En dikt
som Salomos insegel var absolut otillåten,
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
