Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
karolinska burleskens schabloner, och i de
tidigaste epistlarna finner man i själva
visformens struktur en inte så avlägsen likhet
med Lucidor, Runius och Columbus. I folkligt
turnerade pastoraler och vissa typdikter har
Bellman anknytning till Dalin, och under ett
mera klassiskt skede i episteldiktningen finns
det nära paralleller till Gyllenborg och Creutz.
Och inte endast den senares pastorala
alexandriner utan även något av Lidners
känslofrossande och talang för det rysliga är inmängt
i det egendomliga kompositum, som kallas
"Bacchi tempel". I sena skapelser som
"Mantalsskrivningen" åter är Bellman redan på
andra sidan om rokokon och nära det
kommande seklets begynnande småborgerligt
folkliga realism. Med en mycket djärv och
avsiktlig överdrift skulle man kunna säga, att
Bellmans diktning täcker — visserligen mycket
sporadiskt och fragmentariskt — hela den
litterära utvecklingen från Stiernhielm till
August Blanche, från den burleska
barockmytologien till den realistiska
gästgivargårds-interiören.
De litterära sammanhangen beröras ofta i
Erdmanns stora uppslagsrika bellmansböcker
från nittiotalet, men de fullföljas knappast.
I senare tid har problemen belysts av Lamm
och Blanck på ett ofta utomordentligt sätt. Men
någon större framställning finns ännu inte.
Bland de rent litterära analyserna intar
alltjämt Levertins ouppnådda essayer
hedersrummet, även om de i inträngande och
konkret behandling av stoffet kanske överträffas
av Ljunggrens bok om "Fredmans epistlar",
som ännu alltjämt sjuttiofem år efter sin
tillkomst i många avseenden är den finaste och
grundligaste boken om Bellman.
Nyligen har litteraturen om Bellman fått ett
betydelsefullt tillskott i en bok av professor
Otto Sylwan. Liten till formatet men rik till
innehållet ger den en sammanfattning av den
nyare forskningens rön. Den ger konturerna,
någon ny bellmansbild ger den inte och
knappast några nya forskningsresultat. Den präglas
av besinning och modesti och snarare av kritik
än entusiasm, ty Sylwan har en lika stark
känsla för skaldens begränsning som för
uttolkarnas överdrifter. Han är angelägen att
framhålla, att forskare och amatörer, som med
stor iver och ofta rörande omsorg penetrerat
de så kallade bellmansfigurernas levnadslopp,
överansträngt sig, och att tolkningen av
Bellmans poesi har föga att hämta ur denna
biografiska forskning. Vilket inte hindrar, att han
själv anslår åtskilliga sidor för att teckna
Fredmans och Ullas, Mowitz’ och Mollbergs
"borgerliga" livsöden. Frågan om modellernas
ställning till diktens figurer är ett gammalt
besvärligt problem, och Sylwan ger här
uttryck åt en mening, som förefaller oklar:
Bellman "var en skarp iakttagare, så snart hans
sinne väckts, men att han suttit i ett hörn av
krogen och samlat intryck det tror vi inte
längre". Vad tror vi då? Här som på flera
andra ställen överger oss författaren vid
problemets port. Alldeles klar över hans
uppfattning blir man till exempel inte, när han
påpekar att "Bellman förblev främmande för det
borgerliga livets funktioner" för att strax
därefter tillägga: "Men till sina vanor och sin
uppfattning förblev han borgerlig." Kan den
paradoxen förklaras med att skalden brukade
världen som brukade han den icke?
Måttfullheten är styrkan i Sylwans
framställning. Men kanske man vågar förmoda, att
han är alltför måttfull, då han behandlar
erotikens roll i Bellmans diktning. Efter att ha
citerat ur levernesbeskrivningen: "Jag ser en
kärleksgudinna i varje loppa och en Astrild
i var utkastad nedandel" varnar författaren
läsaren för att tro att skalden i erotiskt
hänseende var Fredmans gelike. Det behöver han
kanske inte ha varit, men nog har man en
känsla av att det fanns något av erotomani
i Bellmans inställning. Man kan supplera
ovanstående citat med två rader ur en dikt: "Svep
mig bara i ett lakan, som tillhört en viss
mamsell" och man kan erinra om vilken
dominerande roll det kombinerade motivet vällusten
och döden spelar i epistlarna. Sylwan
polemiserar mot Levertins tal om
"njutningsförintelsen", som han själv ej kan återfinna i dikterna,
och han finner ingenting egendomligt i den
hos Bellman vanliga identifieringen av
famntaget och döden, som han förklarar som ett
i den gustavianska poesien ofta förekommande
schablonmässigt uttryck. Man kan genmäla,
att hos Bellman är det i varje fall inte
schablon, det ligger en emotionell tyngd i ordet
dö, som inte enbart är ett stilistiskt fenomen
och icke en tillfällighet.
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
