Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Erik Noreen: Svensk stilparodi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK STILPARODI
Sägen mig, I Värmelands döttrar,
I, som vallen i bergen
eller sitten utefter vägakanten
glammandes,
haven I sett min kära,
haven I sett, om min unga ros
gått denna vägen framföreåt?
Fröding har själv under hospitalstiden
betecknat dikten som "godmodig skämtan", men
löjet är ju ytterst diskret. Tidigare hade han
skrivit om den och om sitt förhållande till
Gamla testamentet: "Att häda och smäda är
alls icke min mening, endast att njuta av allt
det fina och präktiga, lika väl som av det
lustiga jag där (=i G. T.) finner."
Därför att formen hos det efterbildade inte
bibehålles angår travestien endast
litteraturvetenskapen i inskränkt bemärkelse, icke
filologien. Annorlunda med pastischen och
parodien. Nils Svanberg ägnar i sin "Svensk
stilistik" (1936) 7 hela sidor åt Levertins
"Rococo-noveller", som han — i mina ögon högst
överdrivet — kallar "de utan jämförelse mest
betydande stilimitationer vi äga". Såvitt jag
kan se finner vi våra — den svenska
litteraturens — mest betydande stilimitationer på
parodiens område.
Också om parodien gäller det att den i regel
är ett enkelt sällskapsnöje, så länge den håller
sig till att karikera enstaka diktverk. Det är
ytterst lättköpta effekter att ersätta greker och
trojaner med grodor och råttor eller byta ut
fänrik Stål mot konstapel Batong och kväda:
Till flydda tider återgår
Min tanke än så gerna;
Mig vinkar ifrån mars i år
En man med vasa-stjerna.
Han ber mig ställa nu mitt tåg
Dit bort åt Nybrohamnens våg.
Det är den andre ledaktören av det i vår
kulturhistoria — och även språkhistoria — så viktiga
organet Söndags-Nisse, J. G. Schultz, år 1864.
Undantaget som bekräftar regeln är i vår
litteratur Kellgrens "Nytt Försök till orimmad
Vers". Förutsättningarna var gynnsamma. Det
lönar sig föga att parodiera Emilie
Flygare-Carlén eller Edvard Bäckström. Men Thorild var
en betydande, originell personlighet, inte minst
stilistiskt. Och om Kellgrens säregna storhet och
hektiska livfullhet behöver jag inte utbreda mig.
I Kellgrens "Samlade skrifter" är dikten
försedd med följande not ("Författ. Anmärkn."):
"När dessa Verser först utkommo i
Stockholms-Posten, troddes at de blott hade afseende
på en enda utmärkt person. Om så varit, skulle
de visserligen icke här blifvit intagne. Men det
förhåller sig icke så. De äro en allmän Satir på
hela svärmen af dessa Vitterhetens Cossacker,
som sökt at förhärja dess blomstrande fält."
Hur närgånget Kellgren i själva verket
parodierar Thorild framgår redan av en
jämförelse mellan början på de bägge dikterna.
Först Thorild: "Försök till orimad vers":
Om starka Själens klarhet
Och Gudars lugn du söker,
Lär segrar på dig vinna,
Till Stoas Vishet gå;
Lär, hög och modig, trampa
De änderliga, veka,
De blöda känslors skara;
Att le åt qvinno-jemmern
Och åt de svagas fröjd!
Hvad äro stormens ilar
Om i din själ är lugn?
Hvad tomma namnet Smärta,
Om lyftad öfver sinnet
Din höga Själ föraktar
Den lilla fiberns vällust?
Därefter Kellgren: "Nytt Försök till orimmad
Vers":
Om druckna pojkars undran
Och dårars lof du söker;
Bryt oförsökta vägar,
Det ägta Snillets vägar,
Der aldrig spåret trycktes
Af någon dödlig fot.
Lät lilla vinkelns åbo,
Lät idogsfulla spindeln
Ur hårdt tilsnörpta ändan
559
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
