Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
barisk form, i den mån den används i
nominativ. Härtill kommer, som Bergman påpekar,
att den saknas i norska och danska.
Bokens senare del ger den språkintresserade
fängslande glimtar från sjömännens, sotarnas
och knallarnas speciella ordförråd, och visar
att många ord därifrån har spritt sig och
blivit mer eller mindre allmän egendom.
Intressant är påpekandet, att ligga i lägervall
ursprungligen var ett sjömansuttryck och
användes om fartyg, som driver mot land utan
att kunna gå opp i vind. Att ligga i lägervall
betyder alltså egentligen att stå inför
katastrof. Det kunde ha påpekats, att det nämnda
uttrycket genom ett missförstånd har kommit
att få en något avvikande betydelse.
Åke Thulstrup
Den mellanfolkliga
grunden
C. J. HAMBRO: Hur freden vinnes. Natur och
Kultur 1943. 10:—.
"Då det gäller det internationella
umgängessättet har civilisationen knappast börjat."
Hambros utomordentliga bidrag till debatten
om den mellanfolkliga framtiden kan
karakteriseras så, att han ställer till förfogande inte
bara väckande idéer och levande tro utan
också sin enastående erfarenhet i
mellankrigstidens praktiska arbete inom folkförbundet
— vars president han är — och i andra
sammanhang. Hans av djupgående studier
underbyggda erfarenheter säger honom att redan
nu i världscivilisationens början finns en
mel-Ianfolklig grund att bygga vidare på:
folkförbundet har trots allt gett även goda och
hoppfulla lärdomar, likaså det mellanfolkliga
domstolsväsendet och de många speciella
internationalerna såsom Världspostunionen. "Om
vi inte tro på möjligheten att staterna
respektera sina ömsesidiga förpliktelser, så vore det
bättre att sluta upp med varje försök att
skapa något slags ordning i denna världen.
Trots allt är det så, att det övervägande
flertalet av alla internationella konventioner,
traktater och överenskommelser skrupulöst hållas."
(Många även nu, tvärsöver stridslinjerna!)
Från denna utgångspunkt uppställer Hambro
delvis helt andra problem och anvisar framför
allt andra lösningar än de i framtidsdebatten
mest gängse. Det kanske största exemplet är,
att han inte räknar med behovet av en stor
internationell militärmakt, knappast ens med
att behöva utföra militära sanktioner, då redan
kontroll över vissa rustningsråvaror och hotet
om fullständiga så kallade ekonomiska
sanktioner skulle räcka. I så fall skulle ett av
internationalismens svåraste problemkomplex nära
nog bortfalla. Man kan då med Hambro tro
även på småstaternas framtid och
likaberättigande, men liksom stormakterna blir de
överspunna av ett nätverk av organiserad
mel-lanfolklighet.
Det sagda är blott ett exempel ur bokens
vittsyftande positiva riktlinjer. Likaväl kan
man se förkunnelsens tyngdpunkt i sådana
kapitel som "Andlig frihet", "Fostran för
demokrati" och ’ Tid och tålamod", där bland
annat övergångsårens påfrestande
vanskligheter upprullas med världsklokt förutseende.
Emot allmänmeningen anser Hambro, att man
inte efter mönstret från Versailles bör vägra
förhandling med de skyldiga regimerna utan
tvärtom tvinga dem att erkänna ansvaret. Ät
det i praktiken högst svåra problemet att
straffa krigsförbrytare ägnas det väl
genomtänkta kapitlet "Distingerade skurkar", med
sikte på försoning inte främst med tyskarna
utan med de misshandlade folken. "Det är
inte brottslingen som behöver kärleksfull
behandling utan hans offer."
"Brottslingen" — tyska folket? Citatet
tangerar en svaghet i boken: en hos
norrmannen förklarlig benägenhet för överord
mot fienden. Hambro hör till dem, som anser
tyskarna sedan århundraden så inpyrda med
"tysk anda" — "Hitler är inte orsaken utan
resultatet" — att det trots en mångfald
sanningskorn närmar sig vidskepelse och synes
rycka undan en del av själva grunden för hans
mellanfolkliga framtidstro. Man får hålla fast
vid att han ändå dryftar återuppfostran av
den tyska ungdomen som en fullt möjlig
uppgift.
Då Hambro vill bygga på erfarenhetens
grund, måste samtidigt betonas, att han är en
stor och medryckande idealist. Att vinna
freden är inte att öva det möjligas konst.
Det gäller att försöka det till synes omöj-
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
