Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Dina von Foelckersam: Två noveller. Översättning av Lars Frumerie - På flykt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DINA von FOELCKERSAM
T VA NOVELLER
PÅ FLYKT
Skogen högt uppe i norden var dyster och
vild. Flickan och mannen visste inte vern som
ägde den. De visste knappast, vart deras väg
förde dem, och var skogen tog slut. De visste
endast att de måste norr ut, till finska gränsen,
att de inte fick visa sig i byarna, som kanske
redan var besatta av de röda, och att de i
skogen var någorlunda säkra.
Tatjana — så hette flickan — hade vuxit
upp på landet, mitt i stora skogar liknande
denna, genom vilken de sedan fem dagar
vandrade åt norr. Hon kunde läsa sig till tiden av
solens läge, hon fann de ställen där smultron
och hjortron växte, och hon bestämde platsen
på vilken de om kvällen gjorde upp eld och
övernattade.
Hon gick före, på mjuka bastskor. Hennes
flinka grå ögon sökte och fann den bästa
vägen. Hon hoppade över omkullfallna
trädstammar, smög sig genom busksnår och visade
tigande på djurspår, som hon alla kände. Hon
såg sig aldrig om efter sin följeslagare.
Wlassoff gick bakom henne, med ögonen
riktade på hennes lilla gestalt. Med sitt korta,
blonda skägg och fårskinnspälsen såg han ut
som en bonde. Han var docent i nya tidens
historia och förstod sig varken på att göra upp
eld eller att koka soppa på hartassar. Han
kunde nätt och jämnt skjuta. Hittills hade de
inte behövt svälta.
Flickan behandlade honom illa, ehuru hon
tyckte bra om honom och alltid tänkte på
honom.
— Hämta vatten! sade hon och räckte
honom kastrullen. Var inte rädd. den är inte
varm ...
Hon drog en liten yxa ur bältet och började
fort och skickligt skala av de undre grenarna
på en gran. Mannen hade hämtat vatten nere
vid floden. Nu staplade han grenarna över
varandra.
— Först ris! sade Tatjana, och hon sköt
med foten åter isär grenarna.
Wlassoff såg på hennes fasta, bruna händer,
som var sträva och fulla av skråmor, och han
tänkte på hur han endast för några veckor
sedan hade lärt känna denna flicka och hade
underhållit sig med henne över skandinavisk
litteratur. Snart därefter hade de vita
trupperna måst utrymma staden. De röda ryckte
in, och masshäktningarna började. Slumpen
hade sammanfört honom med Tatjana då de
båda lämnade staden. Nu vandrade de
gemensamt mot gränsen.
— Var försiktig! Tatjana slog med en gren
lätt mot hans ben, och han hoppade undan.
Från floden blåste en fuktig vind. elden
brann oroligt.
— Tallkottar! Flickan, som låg på knä
framför elden, reste sig.
Wlassoff gick några steg vidare och såg sig
sökande omkring på marken.
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
