Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Jöran Mjöberg: Den befruktande döden. En studie i Hagar Olssons diktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÖRAN MJÖBERG
och livet bör inte eftersträva sin fullbordan,
förrän det fått vara sig självt.
Hos Sara själv är allt "liv, kaos, storm".
Hon är som jorden, den levande, lugna,
mottagande, och hennes förening i kärleken med
Herbert är för henne den nödvändiga
bekräftelsen av hennes självklara kvinnliga tillit till
livet och jorden. Bibelns ord får för henne en
djupt personlig och påtaglig innebörd: "Och
jorden var öde och tom, och mörker var över
djupet, och Guds ande svävade över vattnet."
Men också Herbert vinner genom deras
förening ett nytt förtroende till livet. De når en
allt intensivare gemenskap, och hos Herbert
tar det nya livet form i en hektisk skapariver
— det är i musiken som hans konstnärliga
sinne söker sin utlösning. Men hans skapande
har också stegrats genom en annan känsla:
aningen om döden. Den storm, som är bilden
för rörelsen i deras liv, har ryckt dem båda
med sig, och den går alltmer mot sin tillväxt
och kris. Sara har fått ännu ett tecken på den
livets triumf, som är hennes levande princip och
väsen, men ett tecken som endast intensifierar
hennes inre liv och i stället gör deras yttre liv
så mycket mera komplicerat: hon har blivit
havande. Det dröjer länge innan hon kan
förmå sig att bekänna det för Herbert, men
när hon äntligen förmått sig därtill, hör hon
i sina öron bruset av "ett väldigt,
oemotståndligt och gudomligt Ja". Det är samma ja som
var fanatikernas i "Själarnas ansikten", men
på ett nytt sätt genomsyrat av livets fullhet.
Och detta ja, detta anammande av livet i alla
dess former utan att någonsin känna fruktan,
det följer henne till och med över Herberts
död, när han tvingats ta sitt liv, isolerad av
familjen som ensam vill bestämma hans öden.
Revoltkänslan inför det förstelnade i liv och
samhälle skall alltid följa henne, en stor storm har
bedarrat, men en ny är på väg att blåsa upp.
Den ena själsliga krisen följes av den nästa, och
den som upplever dem går mot liv och åter liv i
ständigt förnyad gestalt. Trionfo della vita, livets
triumf, blir det absolut bestående för henne,
liksom för Florrie i "På Kanaanexpressen",
men Herberts dödsväsen är dess nödvändiga
komplettering. Upplevelsen därav är det
oundgängliga villkoret för hennes livsmedvetande.
I "Det blåser upp till storm" tecknade Hagar
Olsson med största skärpa och klarhet den
mystiska motsatsen och släktskapen mellan liv
och död. Det nya livet, nyskapelsen, är en
upplevelse som också huvudpersonen i "Chitambo"
(1933) får vara med om. Vega Dyster dyrkar
rörelsen, liksom Sara gjorde det. För Sara var
stormen och de farande molnen symboler för
förändringen och rörelsen, för Vega liksom för
hennes far, som gett henne hennes talande
namn, är de farande skeppen uttrycket för
framtidsdrömmen och illusionen. Den
personliga skillnaden mellan Sara och Vega är
densamma som mellan "Det blåser upp till
storm" och "Chitambo". Den första romanen
är strängare dramatiskt komponerad, den
förkroppsligar principer och koncentrerar sig på
det ideologiska. "Chitambo" är bredare
mänsklig, och dess kapitel om Vegas tavastländska
odyssé är ett utsökt prov på besjälad
människo-och naturskildring. Det har inget tidigare
motstycke hos Hagar Olsson men ger en föraning
om vad hon skulle ge av samma art i
"Trä-snidaren och döden". På samma gång har "’Det
blåser upp till storm" genom sin arkitektoniska
klarhet vunnit en våldsam kraft, som fyller
nästan varje bokens rad, medan "Chitambo"
skickligt väver in de intensivaste kapitlen, vilka
skildrar en senare tidpunkt, i den historiska
utvecklingen av Vegas ungdom.
Genom denna teknik får man redan på ett
tidigt stadium en aning om den död som Vega
var tvungen att dö för att komma ut ur
uppgivenheten. Det var när hon återsåg Tancred,
sin älskade, när han stötte bort henne, när hon
såg honom vid en främmande kvinnas arm.
som dödsprocessen började. Överallt ser hon
630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
