Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN HAYWARD
BREV FRAN LONDON
London under det femte krigsåret är säkert
den mest kosmopolitiska staden i världen.
Gatorna vimla av utländska uniformer, och
var man än befinner sig, är det ovanligt att
inte höra ett främmande språk eller en
främmande accent. Och vad som gäller om
huvudstaden, gäller i nästan samma mån om
landsortsstäderna. Det finns för närvarande inte
många delar av de brittiska öarna, dit denna
vänskapliga invasion av väpnade allierade inte
har trängt fram. Det är ännu för tidigt att
avgöra hur mycket gott som utöver stundens
omedelbara fördelar kan komma av denna
nära förening — utöver axlandet av en
gemensam börda, sammanslagningen av resurser,
fullföljandet av kriget till det yttersta — men
det är säkert inte alltför optimistiskt att hoppas
att den skall leda till en klarare och rättvisare
förståelse av såväl det engelska folkets som
våra allierades nationalkaraktär och
temperament. Den genomsnittlige engelsmannens
in-sularitet och reserverade sätt, som så ofta ha
förbryllat den älskvärde och hjärtlige
främlingen, ja, rentav gjort honom rasande, äro
kanske obotliga. Engelsmannens sätt att vara
är dock inte oförklarligt eller ens oursäktligt,
och dess egendomligheter komma kanske till
följd av detta påtvingade men beredvilliga
kamratskap att hädanefter synas mindre
underliga och svåra att komma till rätta med.
Under åren före kriget försökte en rad
utlänningar tolka och belysa våra nationella
särdrag och vanor, bland andra Paul Cohen-Port-
heim, Odette Keun och framför allt doktor
G. J. Renier, vars bok "The English: Are They
Human?" kanske är den klokaste och kvickaste
av de många diagnoser som utifrån ha ställts
på oss. Det tråkiga är emellertid att vi
visserligen underkasta oss dessa undersökningar,
men, envist övertygade som vi äro att en
utomstående omöjligt kan se oss som vi se
oss själva, envist vägra att acceptera deras
resultat. Vi äro alltför benägna att helt enkelt
avfärda dem som "sportprestationer", för att
använda en typiskt engelsk liknelse. Som
någon har anmärkt: "en av engelsmännens
värdefullaste och retsammaste egenskaper är
deras likgiltighet för kritik utifrån". Man kan
inom parentes tillägga, att denna verkliga
likgiltighet ibland tar formen av ett ivrigt men
låtsat instämmande, som måhända är en
förmånlig taktik när det gäller självförsvar men
måste förefalla en främling mycket underligt.
Ur denna synpunkt har doktor D. W.
Brogans nyligen publicerade studie "The
English People" en styrka däri att den är
skriven av en person som på grund av sin
irländsk-skotska härstamning står på ett visst
avstånd från sitt ämne, tillräckligt långt för
att han skall kunna ha en objektiv syn på
det, men inte så långt att han blir avvisad som
en utlänning. Kort sagt, han är så nära nog
en av oss, att vi måste lyssna till honom med
respekt och förtroende för hans förmåga att
ställa diagnos. Det behöver knappast sägas att
en utländsk iakttagare torde inse värdet av en
632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
