Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOH N HAYWARD
sten?" Det är inte svårt att förstå uppkomsten
av engelsmannens stolta självbelåtenhet eller
av den likgiltighet för främmande åsikter som
jag redan har antytt. Men den andliga och
materiella självbelåtenheten varade knappast
1800-talet ut. Boerkriget så gott som
underminerade den andliga och det första
världskriget den materiella. Mellan de båda
världskrigen såg det ut som om vår självsäkerhet
och egenkärlek voro på väg att ersättas av
ansatser till självkritik, som kanske inte alltid
voro märkbara för utlänningen men, något
som doktor Brogan enligt min åsikt med rätta
beklagar, alltför ofta övergingo till en
synnerligen olycklig form av självbespottelse.
Särskilt intelligentsian hade under
mellankrigstiden en period då den upptäckte goda drag
i alla länder utom det egna. Men, som doktor
Brogan säger, "hur internationellt inställd, hur
skicklig i det nationella felfinnandets sport
engelsmannen än är, är hans ’engelskhet’
outplånlig. Han vet, att egenskapen att vara
engelsman är något som betyder mer än allt
annat!" Här skulle jag vilja tillägga, att jag
inte så sällan har hört engelsmän säga, att om
de inte hade blivit födda till brittiska
undersåtar, skulle de hellre än någonting annat ha
velat vara svenskar. Ni svenskar äro, tror jag,
de enda utlänningar som vi inte äro benägna
att betrakta som aspiranter på engelsmans
rang!
De mest instruktiva sidorna i "The English
People"’ äro de som analysera vad -denna
in-sulära "engelskhet" är. Allra mest upplysande
torde de sidor vara där doktor Brogan
undersöker vår klasskillnads och vårt skolsystems
dunkla mysterier, dock utan att drista sig att
söka någon mening i dem. För att ta ett
exempel: då en utlänning, van vid sitt trivsamma
kafé, öppet för alla, träder in i ett överfullt,
otrivsamt engelskt "Public House", blir han
kanhända förfärad vid upptäckten att han har
att välja mellan the "Public", the "Private",
the "Saloon" och the "Lounge" bar. Och om
han skulle råka i samspråk med en främling,
vilket är mindre otroligt på en "pub" än
annorstädes, och komma att diskutera
skolsystemet — ett i vida kretsar debatterat ämne
för närvarande — får han vara beredd på att
få höra, att våra "Public Schools"
(internatskolor) inte äro för en bred publik och att
våra "Secondary Schools" (läroverk) inte
nödvändigtvis äro sekunda. Doktor Brogan drar
den slutsatsen att "man måste förutsätta att
engelsmännen ha motvilja för jämlikhet" och
tillägger att "motsatsen i ett oändligt antal
grader och variationer är engelsmännens
religion".
Entusiasm för sport, eller snarare för att se
andra bedriva sport, skulle med samma rätt
kunna kallas engelsmännens religion. En
utlänning, som bevistar cupfinalen i fotboll och
hör en publik på 70 000 personer från alla
delar av landet högtidligt sjunga anglikanska
psalmer före avspark, skulle inte ha så orätt
om han antog att han bevittnade någon
högtidlig liturgisk akt. Det är betecknande att
denna stora årliga festlighet i fredstid
bevistades av konungen — en institution som
infördes av Georg V, som insåg att det hade
blivit en mera sant "nationell" sport att sparka
en boll än att slå till den med ett cricketträ
och att, liksom en aristokratisk tradition
fortfarande krävde att han i full gala bevistade
kapplöpningarna vid Ascot, krävde den
demokratiska uppfattningen hans närvaro på
Wemb-leys stadion. Doktor Brogan anmärker för
resten att engelsmännens inställning till sin
nominelle ärftlige härskare är "såväl den
doktrinäre republikanens som den doktrinäre
rojalistens förtvivlan". Han kunde ’ha tillagt
att deras nominelle ärftlige härskares
inställning till dem är en inte mindre subtil
blandning av kungligt och "mänskligt" som växlar
alltefter tid, plats och tillfällets karaktär.
Georg \ :s första jultal i radio var ett minnes-
634
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
